!
!
!
!
!
!
!
!
!!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
Examensarbete 15 hp Konstnärlig kandidatexamen 2011
”The Wandering scholar” En kammaropera av Gustav Holst
Emil Björklund
Institutionen för Komposition, Dirigering och Musikteori Handledare: Anders Tykesson
"!
#$%&'$($)!*************************************************************************************************************************************************!+!,-./01!23%./!345!!"#$%&'(#)*'+$,-"./&)!*********************************************************************************!6!78&90$.!:090:/;9&9!****************************************************************************************************************************!<!209=3$(:>!/3$.89?:*!**************************************************************************************************************************!@!AB9C&9&'&%.&!345!($./-'&9($)!****************************************************************************************************!D+!E&8&/(/(3$.09C&/&/!**************************************************************************************************************************!DF!A90=GB90$'&/!************************************************************************************************************************************!DH!I0==0$G0//$($)!*******************************************************************************************************************************!"J!K;%%39!*****************************************************************************************************************************************************!""!
+!
Inledning
Cirka sex månader före min examenskonsert (2010-05-29) fick jag reda på
vilken besättning jag hade till mitt förfogande. Den var av storleken
sinfonietta, tio blåsare med en liten stråkgrupp. Jag funderade kring passande
repertoar, t.ex. Stravinskys Dumbarton Oaks, Beethovens symfonier nr 1 eller
2, eller någon av Mozarts tre sista symfonier. Men det absolut första verket
som jag kom att tänka på var Gustav Holsts kammaropera The Wandering
Scholar. Jag kände dock tveksamheter inför denna p.g.a. det enorma arbete
som krävs för att göra en opera, vilket jag själv fick erfara 2005 då jag gjorde
ett försök att sätta upp Holsts opera på egen hand.
Men nu var situationen annorlunda. Jag skulle få hjälp med allt det praktiska
kring operan som att få tag på sångare, notmaterial, replokaler, sätta ihop en
orkester och fixa konsertlokal. Det enda jag nu behövde göra var att fokusera
på musiken. Dessa omständigheter, samt möjligheten att utveckla ett
samarbete mellan dirigent- och sångutbildningarna var den avgörande faktorn
till mitt val av repertoar. Ett samarbete som så vitt jag vet aldrig gjorts tidigare
inför en examenskonsert.
Speltiden för The Wandering Scholar är ca 30 minuter och operan är
instrumenterad för piccolaflöjt, flöjt, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två
fagotter, två horn och en stråkkvintett med möjlighet att fylla ut stråkgruppen. I
vår uppsättning blev stråkbesättningen 44321.
I operan är det fyra stycken karaktärer:
Louis, en bonde............baryton
Alison, hans fru.............sopran
Fader Philippe...............bas
Pierre, The Wandering Scholar!tenor.
Hela operan utspelas i ett kök på en fransk bondgård en eftermiddag i april på
6!
1200-talet. På denna bondgård bor Louis och Alison.
Gustav Holst och The Wandering Scholar
Gustav Holst (1874-1934) var en engelsk tonsättare, mest känd för sin
orkestersvit "Planeterna" (1914-16). Förutom sitt komponerande arbetade han
som lärare, föreläsare och dirigent. 1905 blev han musikansvarig på St.
Paul´s Girls School i Hammersmith och 1907 för The Morley College for
working men and woman, två positioner han höll resten av sitt liv.
1895 fick Holst ett stipendium av The Royal College of Music där han
studerade komposition för Charles Stanford. I ett av sina tidiga verk under
studietiden The Winter idyll från 1897 tog Holst starka intryck av Richard
Wagner, Edvard Grieg och Felix Mendelssohn. Men det var återupptäckten av
de engelska madrigalkompositörerna Weelkes, Byrd och Purcell,
introducerade av den nära vännen Ralph Vaughan Williams, som kom att ha
störst betydelse för Holsts musikaliska utveckling. Holst tilltalades av
sparsamheten och enkelheten i dessa melodier, något som kom att bli ett
tydligt signum i hans tonspråk.
The Wandering Scholar1 var Gustav Holst sista och mest framgångsrika
opera av sammanlagt tretton stycken. Den skrevs 1929-30 och uruppfördes
på the David Lewis Theatre i Liverpool 31 januari 1934. Originaltiteln var
ursprungligen The Tale of the Wandering Scholar. Gustav Holst kunde själv
inte närvara vid uruppförandet p.g.a. sjukdom och han avled några månader
senare.
Detta ledde till att han själv inte redigerade orkesterpartituret, vilket låg
opublicerat till 1971. Han efterlämnade anteckningar kring korrigeringar i sitt
pianopartitur med frågor om tempi och rikare harmonisk utformning, vilka
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!D!L(C9&//3/!/(%%!M!"#$%&'(#)*'+$,-"./&)0!.:9&1.!01!N%(GG39'!O0P*!Q989&=(;9&$!'(9()&90'&.!01!'9*!R*S*!T0%%04&!345!9&)(..&90'&.!01!A9&'&9(4:!T(%:($.3$*!78&90$!8-C%(4&90'&.!8?!A0C&9!U-.(4!D@<D*!
F!
publicerades 1968.
I en av hans dagböcker från 1929-30 fann man anteckningar kring ordval i
librettot som han kände sig tveksam till. Dessa anteckningar användes som
underlag när operan redigerades av Holsts dotter Imogen Holst och Benjamin
Britten i den publicerade utgåvan av orkesterpartituret från 1971. De gjorde
praktiska ändringar i tempo och dynamik och lade till metronomtal och
justeringar och ändringar av några av de italienska tempobeteckningarna,
samt tillägg av artikulation, tenutostreck vid pesantepassager och
staccatoprickar vid non legatopassager för att ge ytterligare stöd åt musikens
kontinuitet i hopp om att sammanlänka de kontrasterande sektionerna. Det
finns ytterligare en version av operan vari orkestern är kompletterad med
harpa och slagverk. Den gjordes av Benjamin Britten 1951 till The English
Opera Group som framförde den vid The Cheltenham Festival.
Handlingens ursprung kommer från Helen Waddells (1889-1965) "The
Wandering Scholars (1927)" vilka hon översatte från de medeltida "Le Pauvre
Clerc" (Den fattiga prästen), en medeltida textsamling bestående av satirisk
latinsk poesi författad av de s.k. "Golliards" vilka mestadels var präststudenter
på universiteten i Frankrike, England, Tyskland. Dessa protesterade mot de
växande motsättningarna i kyrkan t.ex. korstågen och finansiellt missbruk.
The Wandering Scholar är tillägnad Helen Waddell.
Handling
Louis förbereder sig för att bege sig ner till byn för att köpa mat, och innan
han går försöker han få en kyss av Alison. Men hon stöter bort honom. Efter
att Louis gett sig av tar Alison fram mandelkaka, en flaska bourgogne och en
bit fläsk till Fader Philippe, en präst som är förtjust i Alison. Fader Philippe
anländer, han flörtar och närmar sig Allison som slutligen brister ut att hon
inte tänker bedra sin man. Men när Fader Philippe frågar vad stegen i köket
leder upp till, och hon berättar om deras vindsvåning och att fläsket inte är
V!
klart förrän om 20 minuter, börjar de röra sig mot vinden där Fader Philippe
”may exorcise The naughty devil of Springtime”. De blir avbrutna av Pierre
(The Wandering Scholar) som är en utfattig student som ber om något att äta.
Alison känner en viss sympati för den unge mannens önskan men fader
Philippe vill att han ska gå omedelbart. Alison låter Pierre, som hon finner
attraktiv, stanna och han berättar sin livshistoria. Fader Philippe tar slutligen
Louis påk och jagar iväg Pierre.
Fader Philippe gör nu sitt andra försök att få upp Alison på vinden, men är
tveksam om stegen kommer att hålla för hans vikt. Plötsligt hör de ett
avlägset nynnande. Det är Louis som är på väg tillbaka. Alison blir orolig för
hon har sagt att de inte hade någon mat hemma. De gömmer undan vinet,
kakan och fläsket och Fader Philippe gömmer sig.
Louis träder in och har med sig Pierre som han träffat på vägen hem. Louis
frågar Alison om det finns något att äta till Pierre. Hon avböjer och säger att
det finns ingenting kvar i hushållet. Pierre börjar då berätta en historia om en
flock grisar och avslöjar genom den att det finns en bit fläsk i grytan på
spisen. Alison förnekar detta men Louis tvingar henne att ta av locket och i
grytan ligger fläsket. Alison spelar förvånad och säger att hon glömt bort det.
Pierre fortsätter sin historia om grisar och vargar, där historien drar paralleller
till det tidigare mötet mellan honom, Alison och fader Philippe. Alison
protesterar ytterligare och påstår att Pierre är någon slags demonisk trollkarl
som trollat fram all mat, men Pierre avslutar historien med en liknelse om en
gömd präst som skulle bedragit Louis på något mycket mer än mat och vin.
Detta leder till att Louis finner Fader Philippe och jagar ut honom ur huset.
Alison bär fram fläsket till bordet. Louis beordrar Pierre att sätta sig. Alison
ska precis göra detsamma, men Louis stoppar henne och skickar henne upp
på vinden. Hon lyder nervöst och Louis följer efter henne med sin påk. Pierre
sätter sig till bord vid mat och dryck och brister ut i skratt.
<!
Operans karaktärer
Alla karaktärer i operan utom Pierre har varsitt ledmotiv som anknyter till
deras personlighet.
Alison
Alison beskrivs av Holst som en ung och vacker flicka. Hennes ledmotiv är
det mest fritonala, bestående av stora och små septimor, heltonsskalor,
kvartföljder och har ett omfång på tre oktaver. Detta gör att tonaliteten blir
ganska upplöst och splittrad, vilket jag tycker träffar ganska väl i Alisons
personlighet, som jag uppfattar som väldigt ambivalent och splittrad i vad hon
vill gällande sitt förhållande till Louis och fader Philippe. Det finns även spår
av rädsla, frustration, ilska och ett leverne i tyst desperation, som tar sig i
uttryck i detta beteende.
Notex. 1
H!
Louis
Louis beskrivs vara en ung man i 30-årsåldern. Han är en ganska naiv och
blåögd person, förälskad i Allison och totalt omedveten om hennes dragning
till fader Philippe. Holst använder sig av en folklig melodi som ledmotiv för
Louis. Detta anspelar enligt min uppfattning just på Louis enkla karaktär.
Notex. 2
Fader Philippe
Fader Philippe är Alisons älskare. Han är präst och utnyttjar sin ställning för
egen vinning. Han är väldigt korpulent, fumlig, kåt, manipulativ och svartsjuk.
Hans ledmotiv består av stora och små terser i basregistret, oftast i åttondelar
i staccatokaraktär. Detta ger en väldigt parodisk och karikatyrartad
beskrivning av prästen, både som person och av hans ämbete. Han är i likhet
med Louis en inte så mångfacetterad karaktär. I det första notexemplet
använder sig Holst av stora terser (dur). Det, uppfattar jag, illustrerar fader
Philippes glada och lustfyllda humör inför sin kommande aktivitet med Alison.
Detta är hans första insats i operan då han sticker in huvudet genom dörren
och får syn på Alison. Det andra notexemplet utspelar sig direkt efter det att
Pierre har sjungit klart sin livshistoria, varpå Alison responderar "So learnéd a
clerk, and so comely!". Här blir fader Philippe oerhört svartsjuk och börjar
smutskasta Pierre. För att understryka en mer aggressiv framtoning hos fader
Phillippe använder sig Holst av små terser(moll). Detta ger musiken en mera
mörk och hotande karaktär.
@!
Notex. 3
Pierre, The Wandering Scholar
Pierre är en lärd ung man, slug och intelligent. Han är den enda karaktären
som har två längre sångavsnitt. De är uppbyggda i tre strofer med
recitativiska inslag. I det första avsnittet berättar han sin livshistoria för Alison
och fader Phillippe. Det andra avsnittet kommer i slutet av operan, där han
avslöjar fader Phillippes och Alisons affär för Louis. Detta skiljer sig från de
andra karaktärerna som mestadels har kortare repliker eller sångavsnitt.
Harmonik, tonspråk.
Det tonala och harmoniska tonspråket i The Wandering Scholar kretsar kring
bestämda tonarter, ett modus och bitonalitet. Tonspråket och harmoniken
följer handlingen. Bitonalitet och dissonant harmonik och tematik används när
dramatiken är konfliktfylld. När handlingen är enkel och simpel ter sig
harmoniken och det tematiska materialet på samma sätt, t.ex. i Louis
sånginsatser:
DJ!
Notex. 4
Notex. 5
Det modus som Holst använder i operan består av en heltonsskala vars
ursprung kommer från Alisons motiv i tredje takten (se notex. 1)
Detta modus bildar både tematiska motiv och ackordisk harmonik:
Notex. 6
DD!
Notex. 7
Kvartföljderna ur Alisons motiv (se notex. 1 och 8) används ofta både i sång
och orkester när texten uttrycker rädsla, irritation eller ilska. Detta motiv
spelas och sjungs för det mesta unisont. För att förstärka uttrycket i detta
motiv lägger Holst in en tät klang av små sekunder, som är en omläggning av
intervallen i de två första takterna från Allisons motiv ( Ess, D, Ciss, C, ) Detta
inträffar ganska sent i operan när Allison och fader Philippe blir avbrutna den
andra gången av att Louis och Pierre återvänder från byn:
Notex. 8
Holst bygger även harmonik av uppåtgående och nedåtgående skalrörelser,
D"!
ibland med en orgelpunkt som ligger antingen mitt i satsen eller som baston
(se även notexempel 5, de tre sista takterna). Detta skapar ofta ett vilande
tonalt centrum t.ex. med en bestämd tonart.
Notex. 9
Notex. 10
Notex.11
Bitonaliteten kommer ur fader Philippes motiv. Det bygger på tersavstånd,
intervall och tonartsmässigt med H-dur mot Ess-dur:
D+!
Notex.12
Förberedelse och instudering
Det första mötet, d.v.s. kollationeringen, ägde rum i januari. Närvarande var
Wiktor Sundqvist-Pierre, Krister Zackrisson-Louis, Erik Ander-Fader Philippe
och Charlotta Henricson-Alison samt Glenn Mossop, huvudlärare i dirigering
och Eva Larssson-Myrsten, huvudlärare i sång.
Vi diskuterade repetitionsupplägg och det sceniska framförandet. Min idé från
start var att göra operan konsertant med vissa sceniska inslag, såsom
passande klädsel för att förtydliga vem som är vem i handlingen. Sångarna
skulle vara placerade snett till vänster bakom orkestern upphöjda på en
gradäng. Detta utvecklade sångarna på eget initiativ till att sjunga hela operan
utantill, samt att utveckla det sceniska genom att bygga en scen bestående
av gradänger med ett bord, stolar och behövlig rekvisita: stege, gryta, en
flaska vin, en bok. För regi tog de hjälp av Rolf Christianson, lärare vid KMH i
scenframställning, vilket avslutningsvis resulterade i en föreställning med
sång och agerande.
Det första jag gjorde i min personliga instudering var att försöka skaffa mig en
helhetsbild av vad operan handlar om och dess ursprung, d.v.s. när och hur
D6!
den skrevs. Jag startade med att ta reda på allt jag kunde om librettot, själva
handlingen, för att gå till själva kärnan av verket. Jag upptäckte snabbt att det
var en väldigt komisk och satirisk text. Detta ökade min förståelse för
dramaturgin i verket, val av tonalitet, instrumentation och röstlägen. Jag
gjorde även ett schema över karaktärernas medverkan i texten vilket gav en
överblick och klarhet om vilka karaktärer som förde vidare tråden i
handlingen, samt formen och det dramatiska tempot. Efter det läste jag så
mycket text jag bara kunde eftersom jag tror att om jag förstår texten och
handlingen faller allt annat i partituret på plats. Parallellt med denna process
lyssnade jag på inspelningar med partitur för att få en så tydlig överblick som
möjligt av musikens och textens sammansättning, vilket resulterade i en
klarare bild av karaktärerna med sådant som frasering och tempon i operan.
Nästa process var harmonisk analys av verket då jag använder mig av
ackordanalys. Detta gör jag för att tränga in ytterligare i verket. Det vill säga
över hur kärnan i musiken ter sig. Är harmoniken t.ex. modulerande? vilande?
icke tonal? Hur följer harmoniken dramatiken i verket? Hur betonar Holst
textens händelseförlopp tonalt? Etc. Här börjar jag mer och mer höra verket i
huvudet då jag sammankopplar harmonik och text. Detta gör att mina idéer
kring frasering, form på fraser, karaktärer och musikaliska gester klarnar.
Alltså hur jag skall dirigera verket.
Sedan gör jag en periodisering av verket med hjälp av linjal och blyertspenna.
Jag drar långa streck i partituret med max 8 takter per period. Det hjälper mig
att få en tydligare bild av de harmoniska fälten och frasernas indelning. Detta
påverkar hur jag disponerar min dirigering väldigt mycket då denna process
förtydligar frasernas starter, höjdpunkter och slutfall. Man skulle kunna säga
att jag läser "boxar" i partituret och minns vad som finns i varje "box" och hur
de ställs emot varandra, d.v.s. om de är kontinuiteter eller reaktioner av eller
på varandra.
Nästa steg är en undersökning av instrumentationen. Vilka spelar när, var och
hur? Vilka Instrumentala kombinationer, d.v.s. klangfärger? Vad skall vara
framträdande i klangfärgen? Här får jag en översikt av vilka insatser jag
DF!
behöver ge och eventuella balansproblem som kan uppstå.
Nästa kapitel är dynamik och artikulation. Frågor som jag ställer mig här är
t.ex. vilket slags forte är det? dynamiskt? espressivt? harmoniskt? kantigt?
mjukt? snabbt? etc. Är staccatot torrt? melodiskt? karikatyrartat? mjukt? etc.
Vilka slags crescendo och diminuendo är det? snabba? långsamma? hur
mycket? hur lite? Här får man vara försiktig så att man skiljer på att totalt
förutbestämma musiken innan man ens träffat orkestern och att vara fruktbart
förberedd till repetitionstillfället. Har man en alltför förutbestämd vision av
verket blir man inte tillgänglig för vad som sker runt omkring en i orkestern
eftersom man är så upptagen av hur det ska "låta" enligt ens egen fantasi. Är
man upptagen med detta förlorar man den allra viktigaste egenskapen en
dirigent bör besitta, nämligen att vara i nuet med det som sker. Förberedelsen
är endast en "ram" men själva "målningen" görs på plats.
Vad hela denna process går ut på är att konkretisera och förenkla det som är
skrivet i partituret. Att filtrera ut "Vad" är det som är viktigt? och "Hur" visar jag
det med mitt kroppsspråk. Att frigöra sig ifrån det "materiella" det vill säga,
partituret, tankar och spekulationer kring musikens utformning, vilket i
slutändan förhoppningsvis leder till ett förkroppsligande av musiken.
Att samla den fakta som Holst lämnat, det som är konstant bestående i
partituret, det vill säga objektet, harmonik, kontrapunkt, instrumentation och
text är den granskning i kombination med min egen intuition och kreativitet
som ger min bild av verket.
Repetitionsarbetet
Repetitionsperioden var uppdelad i två delar över en tre veckorsperiod. Första
delen var med sångare och pianist. Andra delen med orkester och sångare.
Vi hade sammanlagt sex repetitionstillfällen med orkestern med 1,5 timme per
tillfälle.
DV!
Vid första repetitionen med sångarna gjorde vi två genomsjungningar av
operan med pianist vilken var Glenn Mossop. Vid de kommande
repetitionerna träffade jag solisterna enskilt för att gå igenom deras
solopartier. Jag arbetade också med Charlotta, Wiktor och Erik tillsammans
eftersom de har längre dialoger ihop.
Huvudfokus under dessa repetitioner var dynamik, frasering men framför allt
det textliga, såsom uttal och artikulation. Genom att träffa sångarna först,
innan orkestern kom med, kunde dessa musikaliska detaljer, framförallt
artikulation, frasering och tempi klargöras. Den första orkesterrepetitionen
gjordes utan sångare för att göra en genomspelning samt kort repetition av
operan. Vid de fem resterande tillfällena var alla närvarande. Denna
uppdelning av repetitionsarbetet gjorde vi av praktiska och tidsmässiga skäl.
För att de repetitioner där alla är inblandade ska bli så effektiva och flytande
som möjligt är det viktigt att allt på förhand är klargjort och det är utrett vad
alla ska göra.
Innan jag träffade sångarna så hade jag satt en ram för utförandet av
repetitionsfasen av operan som bestod av tankar kring frasering, tempo och
karaktär. Min utgångspunkt var att dirigera med mycket energi och
temperament som ledde till ett stort kroppsspråk. Den första lärdomen jag
gjorde under dessa repetitioner både med sångare och orkester var att denna
ram ständigt kom att vara i förändring. Ändringar i tempo och framför allt
dynamik och balans var konstant under hela projektet. Detta gjorde att min
roll som dirigent ständigt ändrades. Jag upplevde mig själv mer som en
praktisk resurs för musiker och sångare. Ett mera objektivt förhållningssätt där
jag uppträdde mer som en koordinator och problemlösare mellan de olika
grupperna, d.v.s. sångare och orkester. Detta ledde till att min dirigering blev
mindre och mera konkret och genom det kom faktiskt det uttrycket fram som
jag ville ha. Det var små rörelser som behövdes, inte stora. Detta
förhållningsätt med en tydlig slagteknik fördjupande min insikt vad det innebär
att vara en resurs för dem jag arbetar med, d.v.s. en tydlig mittpunkt av
information kring vad som händer, var vi befinner oss och vart vi är på väg.
Jag tror detta ger en frihet för musikerna samt en trygghetskänsla. Vad det i
D<!
slutändan handlar om är att lita på de människor man arbetar med och att låta
processen ta den tid det tar. För det går nämligen inte att påskynda.
Det största problemet i repetitionsprocessen var balansen, att orkestern var
för stark dynamiskt trots den sparsamma instrumentationen i Holsts partitur.
De lösningar jag fick göra här var helt enkelt att skriva om de dynamiska
beteckningarna i orkesterstämmorna, ändra forte till piano osv. Om texten
försvann i orkesterklangen gick linjen i handlingen förlorad. Jag skrev även in
crescendon och diminuendon i stråkarnas sextondelsvågrörelser för att styrka
betoningar och riktningar i texten, framför allt i slutet av Pierres längre
sångavsnitt (rep.siffra 26-27) då han berättar sin livshistoria. Annars skulle man
inte uppfatta det affektmässiga innehållet.
En ytterligare lärdom var uppfattandet av tidsperspektivet i fermaterna samt
att utnyttja den inkomponerade tystnaden i musiken, d.v.s. låta den få sin tid.
Jag lärde mig att det som kan kännas långt för mig tidsmässigt på scenen
med orkestern inte alltid är samma som upplevs ute i salen. Eller låta en
tystnad vara en tystnad i musiken. Det spelar en oerhört viktig roll för
dramaturgin. Detta tror jag ger åhörarna tid att ta in samt reflektera över vad
som sker på scenen. Att respektera handlingens vilopunkter.
Dirigeringsmässigt provade jag olika sätt. Jag dirigerade med och utan pinne.
När jag dirigerade utan pinne känner jag mig mera fri, händerna frigörs och
jag kan använda hela handen samt fingrarna i min musikaliska utformning.
Jag har inte en pinne att ta hand om i höger handen. Utformningen blir som
musikalisk keramik. Det negativa med detta kan vara att dirigeringen
stundtals blir ofokuserad p.g.a. av de större rörelserna och vad pinnen gör är
att hålla mig mer tydlig och konkret. Ett skelett att fästa mina musikaliska
intentioner på. Skillnaden är nog egentligen vad jag lägger min
uppmärksamhet på. Utan pinne är jag mer i musiken (subjektiv). Med pinne
ger jag mer tydlighet (objektiv). Vad som är mest fördelaktigt låter jag stunden
och situationen avgöra. Ensemblen har olika startpunkter beroende på var
man är i arbetsprocessen och det gäller att anpassa sin dirigering efter
denna. Dirigeringen utan pinne upplevde jag mer behövlig när vi hade
DH!
kvällsrep och ensemblen var lite trött för att upprätthålla energin.
Nästkommande repetition behövdes en mera konkret dirigering som var mer
fokuserad och centrerad vilken jag behöll resten av veckan då jag även
dirigerade med pinne. Efterhand som verket kom på plats kunde jag bekräfta
mina intentioner med mindre medel såsom små gester eller enbart med
ögonen.
Det svåra med att dirigera operan var just detta. Att hitta balansen mellan det
objektiva och det subjektiva d.v.s. att vara en god koordinator och resurs för
musiker och sångare men samtidigt vara inspirerande och kreativ i stunden. I
slutändan upplevde jag min dirigering som väldigt sparsam och fokuserad
vilket kändes som det rätta just för det här framförandet.
Framförandet
Framförandet kändes väldigt lugnt och extremt fokuserat som att jag stundtals
dirigerade på autopilot. Jag hade väldigt mycket adrenalin i kroppen men
svårt att känna mig inspirerad, det flöt mest på. Alla inblandade kunde sina
uppgifter. Orkestern klingade väldigt fint. Jag dirigerade tydligt och gav
insatser till musikerna samt sufflerade sångarna. Jag hann inte uppfatta så
mycket vad som hände i salen förutom att det verkade uppskattat av publiken.
De skrattade framförallt åt Fader Philippe och verkade följa handlingen väldigt
väl. Efteråt var responsen mycket positiv, det var oerhört kraftiga applåder.
Sångarna blev väldigt uppskattade för sina insatser. Ska jag vara helt ärlig så
minns jag inte så mycket av framförandet. En kommentar av en god vän kan
sammanfatta det hela: "Att leva fullständigt närvarande i nuet är som att leva
med ständig minnesförlust"
När jag ställer mig själv frågan: Vilken betydelse har förarbetet, d.v.s
analysen, vid framförandet? Ska jag vara helt ärlig så tänkte jag inte en enda
sekund på de beslut som jag fattat konkret kring frasering, artikulation samt
dynamik. Analysen och instuderandet har jag lämnat bakom mig. Jag tänker
D@!
på liknelsen hur en idrottsman utövar sin sport. Till exempel en tennisspelare
som skall serva. Hur han har tränat timtals på sin rörelse, andning, fotarbete.
Timtal av videogranskning för att sedan i den ”heta” situationen kunna agera
på automatik. Utifrån muskelminne.
Det är nog den enklaste liknelsen jag kan tänka mig och relatera till. Vad är
då denna automatik jag upplever? Vad är det som uppstår vid framförandet?
Jag har försökt att sätta ord på den energi som framträder mellan musiker och
dirigent. Det som jag kallar för ”minnesförlust” och den enda slutsats som jag
hitintills kommit fram till är att det går inte. Alla beskrivningar falsifieras
ständigt kring detta fenomen då jag uppfattar dem som ett förminskande av
upplevelsen. Jag tror inte att det är till så stor nytta att sätta ord på detta för
att det är något som ständigt är i förändring och en upplevelse som är från fall
till fall dvs, från ensemble till ensemble. Om en beskrivning eller definition
skulle sättas på denna ”energi” så kommer det bara att bli ett ouppnåeligt
koncept att sträva efter dvs, en idé om hur ett ”korrekt” musicerande går till.
Enligt min egen erfarenhet så kan sökandet efter denna idé ta bort fokus från
vad som faktiskt sker i stunden av musicerande. Det handlar om att sluta stå i
vägen för sig själv och ge upp alla koncept om vad en dirigent är och bara
slappna av.
!
"J!
Sammanfattning
Jag tror att min största lärdom av operaprojektet är att jag har behövt sätta
ord på hur de arbetsprocesser som jag använder mig av ser ut och vad de har
för konsekvenser.
Ofta gör jag dessa processer i instuderingen utan att tänka efter kring deras
värde. Vad är det jag behöver kunna när jag står framför orkestern? Vilken
information är viktig för mig och för musikerna? Vad jag menar är: man hör
inte harmoniken, man hör inte formen - man upplever den. Det är klart att om
man är utbildad i form, kontrapunkt, harmonilära och instrumentation så kan
man höra verket ur ett konstruktionsmässigt perspektiv och höra hur
tonsättaren använder sig av dessa medel för att uttrycka en dramatik. Men
dessa medel är för mig inte själva musiken utan endast dess byggstenar. Jag
tycker det viktiga är att se hur dessa medel används för att bringa fram det
musikaliska uttrycket. Det gör det lättare att fatta beslut kring frasering,
artikulation, tempo, och så vidare. För att i slutändan kunna få ett begrepp om
den totala helheten så anser jag att en undersökning av dessa byggstenar är
viktig. Dirigerandet handlar för mig om balansen mellan det konkreta arbetet,
det vill säga analysen, och musikalisk intuition eller inspiration. Valerij Gergiev
uttryckte en gång att dirigering är 99% “reaction” och sade: “It´s very alive.
You come and you hear, and you react”. På ett sätt finns det en stor sanning i
det, men för att kunna göra det måste man kunna verket totalt - utan och
innan. Så det jag har lärt mig framför allt är att det konkreta arbetet kring
dirigering är mycket viktigt, det vill säga analysen.
Följande uppställning kan nog beskriva min arbetsprocess tydligare:
• Genomläsning av partituret och användandet av musikalisk intuition.
• Analys, det vill säga: faktagranskning, harmonik, form (periodisering),
instrumentation, dynamik. Omskrivning av vissa delar ur partitur till
particell.
"D!
• Nytt musikaliskt beslutsfattande baserat på fakta då mina första
musikaliska tankar antingen falsifieras eller understryks med kraftigare
substans.
• Det jag insett är att analysen har en viktigare roll än jag trott. Den ger
musicerandet en kraftfullare substans i form av de beslut jag fattar
kring mitt dirigerande. Det är lättare att reagera och leda ensemblen
när jag har ett mer kraftfullt fundament att stå på.
!
""!
Källor Gustav Holst. The Wandering Scholar.
Klaverutdrag. Faber Music Limited, 1968
Partitur. Faber Music Limited, 1971
Gustav Holst collected Facsimile edition of autograph manuscripts of the
published works. Volume one: Chamber operas.
1. Savitri op 25
2. The Wandering Scholar op.50
Edited by Imogen Holst. Faber music limited in association with G. & I. Holst
Limited. 1974
www.gustavholst.info
www.gustavholst.info/info/compositions/opera.php www.gustavholst.info/biography/index.php?chapter=1
http://en.wikipedia.org/wiki/helen_waddell
http://en.wikipedia.org/wiki/Gustav_Holst
Musik DVD. YOU CANNOT START WITHOUT-ME: Valery Gergiev, Maestro.
(2009)
Bel Air Classiques. Regi: Alan Miller
"+!
!
Kungl. Musikhögskolani StockholmRoyal College of MusicValhallavägen 105Box 27711
Sweden
+46 8 16 18 00 Tel+46 8 664 14 24 [email protected]
!
