1  

”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Invandrings- och integrationsdiskurser hos tre

elitskribenter och på Avpixlat

– en relationell studie

Författare: Simon Sarnecki

Stockholms universitet

Institutionen för mediestudier (IMS)

Journalistikvetenskap, H12JKAND,

Kandidatuppsats 15HP

Handledare: Mattias Ekman

 

  2  

Abstract

Drawing on theories of ethnic representations in mainstream news media and racial discrimination (van Dijk 2000, Hultén 2006, Husband & Downing 2005, Wodak 2011), and using methods of critical discourse analysis (mainly van Dijk 1993, 1991, Fairclough 1995) this bachelor thesis aims to investigate the inter-textual and inter-discursive relationship between selected editorial and opinion pieces written by three mainstream right wing “symbolic elites” and the xenophobic blog “Avpixlat”. The three selected symbolic elites are: Per Gudmundsson, editorial writer at the second largest Swedish newspaper SvD, Andreas Johansson Heinö, academic with a P.H.D. in political science, specialized on issues of integration and ethnic relations, and Paulina Neuding, editorial writer at SvD and editor in chief for right-wing oriented magazine Neo. All three are actively taking part in the mediated discussion of ethnic relations in Sweden from a liberal-conservative perspective. My study shows that the blog Avpixlat on numerous occasions use editorials and opinion pieces written by the three symbolic elites to validate xenophobic and racist notions of the “Islamic invasion” and cultural racism. The blog frames these symbolic elites as truth-telling exceptions within the politically correct multiculturalism-loving media establishment. I conclude that Avpixlat, purposefully exaggerates, transforms and widens some of the claims, themes and arguments made in the editorials and opinion pieces to better fit within a racist discourse. But also concur that the criticism and problem-oriented notions about immigration and ethnic relations, and representation of “the others”, framed in such topics as terrorism, crime and social problems, exists inherently within the editorials and opinion pieces –all-though expressed in a somewhat more implicit and “coded” official discourse. Paradoxically themes and notions taken from the “symbolic elites” within the “media-establishment” are used to strengthen a polarized anti-establishment position. The relationship signifies a shift towards a more problem oriented immigration and integration- discourse overall.

  3  

Innehållsförteckning 1. Introduktion (s 5) Bakgrund (5) Inledning (6)  Syfte och frågeställningar (7) Avgränsningar (8) 2. Teori och tidigare forskning (s 8) Etniska relationer och representationer i nyhetsmedier (8)

Kontext och konstruktion i nordisk forskning (8) Nyckelbegrepp (10) Orientalism (11) Identitet och ”new racism” (12)

Högerpopulism och den islamfoba nätkulturen (13) Etnonationalism och etnopluralism (13) Populism (13) Den islamofoba bloggosfären (14)

3. Metod, material och analysmodell (s 16) Kritisk diskursanalys (CDA) (16) Material och urval (18) Analysmodell (19)

Översiktlig analys (19) Textuell närläsning (20) Intertextuell analys (22)

4. Från elitdiskurs till Avpixlat (s 22) Översiktlig analys (22)

Genrekonventioner och publiceringskontext (22) Tematik och diskurser (25)

Förorten som speglingsyta Invandrare, brott och terrorism Invandringens kostnader och förtjänster

Textuell närläsning och intertextuell analys (28) 1) Neuding: Svensk idédebatt ingen exportsuccé, SvD 19/05-12 (28)

Kontext Huvuddrag Kontrastverkan och den svenska säljbarheten

Avpixlat: Svensk idédebatt ingen exportsuccé ”, 19/05-12 Kontext Rekontextualiseringsstrategier

2) Gudmundson: Tintin och det postkoloniala guldet, SvD 26/09-12 (31) Kontext Huvuddrag Illegitimeringen av Behrang Miri som subjekt

Avpixlat: Gudmundson synar Behrang Miri och svensk kulturvänster, 29/09-12 Kontext Rekontextualiseringstrategier

3) Neuding: Malmö: Hatred of Jews in a Swedish city”, Jerusalem Post 04/07-12 (35) Kontext Huvuddrag Konstruktionen av det demografiska hotet

Avpixlat: Alltför sanningsenlig bild av Malmö upprör twittervänstern och Vänsterpöbeln fortsätter attackerna på Neuding, 08/04-12 och 10/04-12

Kontext

  4  

Rekontextualiseringstrategier 4) Gudmundson: Mordet på USA:s Ambassadör visar hur avlägsen demokrati är i arabvärlden, Debatt.svt.se 11/10-12 (38)

Kontext Huvuddrag Väst och ”de andra”

Avpixlat/Dagerlind: Muslimer saknar förståelse för demokratiska värden, 16/09-12 Kontext Rekontextualiseringstrategier

5) Heinö: Medborgarskap bör spegla svenskheten”, Expressen 17/1-12 (42) Kontext Huvuddrag Hårdare tag i mjukare språkdräkt

Avpixlat/Dagerlind: Nyanserat av Heinö om svenskhet och medborgarskap, 01/19-12 Kontext Rekontextualiseringstrategier

5. Slutdiskussion och sammanfattning (s 45) Avslutande ord (47) Litteraturförteckning (50) Bilaga I Kort bio om utvalda elitpersoner Bilaga II Materialförteckning

  5  

1. Introduktion Bakgrund I Lisa Bjurwalds reportagebok Europas skam (2011) beskriver författaren ett Europa under starkt inflytande av högerextrema och högerpopulistiska krafter. Ett Europa där hatet och rasismen manifesteras i rasistiska nätfora och på kommentarsfält såväl som i det politiska finrummet. I länder som Schweiz, Ungern, Frankrike, Italien och Nederländerna har högerpopulistiska partier sedan länge suttit i respektive lands riksdag. De nordiska länderna utgör inget undantag. Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna i Finland, Dansk Folkeparti i Danmark och – sedan valet 2010 – Sverigedemokraterna i Sverige utövar alla ett aktivt politiskt mandat. Bjurwald är en av flera journalister som påpekar att det skett en förskjutning av samtalstonen i den mediala såväl som politiska diskursen i frågor som rör invandring och immigration. Att gränserna förflyttats. Att företrädare för den ”nya” rasismen har ompaketerat sitt budskap för att passa in i dagens samtalston där en i grunden rasistisk terminologi smugit sig in också i den etablerade mediala diskursen. Chefredaktören för tidningen Arena beskriver tidsandan i följande ordalag:

Det är just nu en tid när rasismens ideologiska omvandling, angreppet på ett uppdiktat etablissemangs åsiktsmonopol och näthatet hamnat i fokus snarare än det fysiska hotet från de rakade skallarna och käng-trampet. (Feinbaum i Arena, 5/10-12).

Ett närliggande exempel på en förändrad samtalston kan skymtas i partiledardebatten i SVT:s Agenda under hösten 2012. Här togs ”invandrings/integrationsfrågan” upp som ett av de prioriterade ämnena att diskuteras. ”Hur mycket invandring tål Sverige?” frågade Agendas programledare publiken och partiledarna (SVT 7/10-12). Det kan betraktas som en högst problematisk problemformulering som bekräftar Sverigedemokraternas grundpremisser – att invandring bör diskuteras som ett kostsamt problem. I december 2012 startade kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, en granskning av de så kallade ”hatsajterna”, under epitetet ”Granska skiten”. En av de ”hatsidor” som med hjälp av en jurist granskats är Avpixlat. I Aftonbladets granskning beskrivs sidan som en spjutspets i den nyaste rasistiska våg som svept över västvärlden och Sverige det senaste decenniet. En sida som med tiotusentals läsare varje dag utgör en sambandscentral där sverigedemokrater och oorganiserade nät-rasister kan mötas. I granskningen konstaterats att sidan har tydliga kopplingar till SD vars tidigare ekonomipolitiske talesman och riksdagsledamot Kent Ekeroth upplåtit sitt konto för att finansiera sidan. Eftersom sidan saknar utgivningsbevis, ansvarig utgivare och nästan alla inlägg och kommentarer skrivs anonymt, är det svårt att ta till rättsliga åtgärder mot det ofta främlingsfientliga innehållet (Larsson i Aftonbladet Avpixlat sprider hat och lagbrott, 09/12-12). Granskningen av hatsajterna mötte en hård motoffensiv, där Avpixlat startade motkampanjen ”Granska PK-eliten”. Åsa Linderborg utsattes för

  6  

grova hot via sms, brev och på nätet, kränkningar som till slut tvingade henne att fly hemmet för en tid (Linderborg i Aftonbladet, Förföljd av hatet 20/12-12). Den journalistiska granskningen och den av hatsidorna regisserade motoffensiven tyder på en polarisering i relationen mellan sidor som Avpixlat och den etablerade journalistiska sfären. Men det finns också en annan dimension av relationen mellan journalistiska elitaktörer och sidor som Avpixlat. En del högerorienterade journalister och opinionsbildare hyllas tvärtom som ”sanningssägare” på Avpixlat, och vissa av deras texter inkorporeras på sajten. Mitt intresse här är att titta närmare på just det fenomenet.

Inledning Resultaten av forskningen om medierepresentationer av etniska minoriteter pekar mot att minoritetsgrupper ofta kopplas samman med brott, välfärdshot, sociala problem och konflikter i nyhetsmediernas rapporteringar (Hultén 2006:20). En av flera forskare som undersökt förhållandet mellan nyhetsmedier och rasism är den holländska diskursanalytikern Teun A. van Dijk (exempelvis1991,1993, 2000). Han har intresserat sig för hur rasism reproduceras diskursivt genom olika ”elitdiskurser”. van Dijk menar att olika samhälleliga eliter, s.k. ”symboliska eliter”, har ett särskilt inflytande på vilka opinioner som bildas och får genomslag hos den allmänna opinionen. Dessa symboliska elitpersoner är olika typer av opinionsbildare i form av t.ex. ledande redaktörer, journalister och forskare. Dessa grupper innehar en unik maktposition genom sitt direkta inflytande på den allmänna opinionen och sin möjlighet att legitimera såväl som kritisera politiska beslut. Detta inflytande gäller inte minst den offentliga debatten i frågor som rör invandring och integration. Man har en möjlighet att påverka själva problemformuleringarna, debattens ramar, och på så vis utöva kontroll över de till sin natur föränderliga normer och värderingar som påverkar det allmänna medvetandet om integration och immigrationsfrågor. van Dijk menar också att den västerländska nyhetsjournalistiken ofta tenderar att upprätthålla och reproducera negativa och exkluderande föreställningar om ”de andra” och skapa en positiv självrepresentation av den ”vita gruppen” (van Dijk 1993: 45-47). ”De andra” är ett begrepp som använts framförallt i en postkolonial och intersektionalistisk forskningstradition för att beskriva och förstå de olika processer genom vilka västerländska samhällen utesluter och underordnar olika sociala grupper genom polariserade föreställningar mellan ett nationellt ”vi” och det främmande ”de anda”. Inte sällan används begreppet ”de andra” synonymt med främlingskap. Jag kommer i min egen studie ansluta mig till Hulténs definition av ”de andra” som en historiskt och kulturellt föränderlig kategori, för att beteckna människor som betraktas i termer av ett ”främlingskap” (Hultén 2006: 55-60). I min egen undersökning har några utvalda symboliska elitpersoner och deras representationer av ”de andra”, blivit utgångspunkten i studiet av kopplingen mellan de invandrings- och integrationsdiskurser som finns i ”mainstream -media” och i alternativa antietablissemangsfora på nätet.

  7  

Min föreställning är att journalistiken samtidigt uttrycker föreställningar i tiden och påverkar perspektiven, att den både avspeglar opinioner och är med om att konstruera och påverka dessa. Det gäller naturligtvis också för frågor om invandring. Syfte och frågeställningar Jag vill undersöka relationen mellan institutionellt etablerade högerorienterade mediala elitdiskurser och rasistiska nätdiskurser. Syftet är att försöka förstå vad antietablissemangssajter fångar upp från representanter för eliten och införlivar i sin egen argumentation, och hur det sker. I diskussionen om nätsajter med rasistiska förtecken har debatten ofta berört hur fora som t ex Avpixlat vänder sig mot etablerade elitdebattörer som uppfattas som ”politiskt korrekta”. Det omvända, hur elitdebattörer positivt används av den typen av nätsajter, är mindre utrett. En sådan analys vill jag bidra till genom att analysera förhållandet mellan tre utvalda aktörer, s.k. symboliska elitpersoner (van Dijk 1993), och sajten Avpixlat, där opinionsbildande texter av dessa aktörer refereras, används och rekontextualiseras. Av de utvalda elitaktörerna är två ledarskribenter på Svenska Dagbladet, varav en också chefredaktör för tidskriften Neo, och den tredje en aktiv debattör med akademisk bakgrund som statsvetare som publicerar sig på flera olika håll. Jag vill också närmare undersöka karaktäristiken hos de olika diskurser om invandring och integration som etableras i dessa olika fora. Följande frågor har varit vägledande i mitt arbete:

1) Vilken tematik återfinns i elitdiskurserna? 2) Hur representeras ”de andra” dels i liberalkonservativa mediala elitdiskurser

och dels i det alternativa rasistiskt färgade nätforumet? 3) Vilka strategier används i rekontextualiseringen av det opinionsbildande

textmaterialet som hamnat på Avpixlat? 4) Hur ser relationen ut mellan en rasistiskt färgad nätkultur och den

liberalkonservativa etablerade opinionsbildande eliten? 5) Och hur ser de intertextuella och interdiskursiva kopplingarna mellan dessa två

fält ut? Jag ämnar också föra en diskussion om vilken påverkan dessa olika diskurser har på varandra. Vilken väg går interaktionen mellan symboliska elitpersoner och sajter som Avpixlat? Och vilken påverkan kan dessa relationer tänkas ha på den större mer allmänna medierade diskussionen om integration och immigrationsfrågor? Detta vill jag efterforska genom att utifrån en CDA-inspirerad analys, undersöka ett antal opinionsbildande artiklar och sedan följa hur dessa rekontextualiseras på sajten Avpixlat. Kan man hitta spår av en gemensam värdegrund? Jag återkommer till frågorna i slutdiskussionen.

  8  

Avgränsningar Materialet som undersökts består av 20 olika artiklar, 14 skrivna av de tre utvalda symboliska elitpersonerna och sex blogginlägg på sajten Avpixlat där dessa artiklar refereras. Därmed är materialets omfattning kraftigt begränsat. Mitt urval består av texter och skribenter från en konservativ och liberal press, vilket innebär en särskild avgränsning vad gäller symboliska elitaktörer och deras texter. Inga generella slutsatser kan dras om relationer mellan symboliska elitpersoner och högerpopulistiska sajter. Min studie säger dock något om just de utvalda elitpersonernas texter och transformeringen till sajten Avpixlat, en i raden av flera tänkbara sajter med liknande inriktning. De identifierade strategierna i hur texter från mainstream-media transformeras och anpassas till en mer främlingsfientlig retorik, kan peka på mer allmänna mönster för textomvandlingar av liknande slag. Viktigt att påpeka är att mina elitaktörer inte kan betraktas som representativa för hela den högerorienterade opinionsbildande invandrings- och integrationsdiskursen utan bör snarare betraktas som exempel på levande tendenser inom den.

2. Teori och tidigare forskning För att ta mig an uppsatsens ämnesområde har jag identifierat tre olika områden av litteratur. Det första området rör forskning om mediala representationer och stereotypifieringar av etniska minoriteter. Detta forskningsfält ligger till grund för att skapa en förståelse för kopplingen mellan rasism som samhällsfenomen och den mediala beskrivningsmakten och hur nyhetsmedier i sin verksamhet på olika sätt kan bli bidragande i upprättandet av institutionell rasism (se exempelvis van Dijk 1993). Då huvudfokus i min undersökning ligger på texter av ett antal symboliska elitskribenter som verkar inom en etablerad journalistisk kontext, blir teoretiska perspektiv på mediala representationer av etnicitet det främsta av de tre teoriområden som inspirerat min undersökning. Studierna verkar ofta utifrån ett interdisciplinärt forskningsperspektiv ofta också med en kvalitativ innehållsanalytisk forskningsansats (Hultén 2006, Brune 1998, Tufte 2003, Downing & Husband 2005, Delanty, Wodak & Jones 2011, van Dijk 1993). Det andra området är forskning angående högerpopulism och främlingsfientlighet, där mer politiskt orienterade perspektiv är intressanta, dvs. statsvetenskapliga och sociologiska perspektiv. Detta område behövs för att sätta mina analyser i en större sociokulturell kontext med teoretiska perspektiv på extremhögern och populistiska partier (Rydgren 2005, Hertzberg & Hvitfeldt 2010). Ett tredje område är slutligen teoribildning om ”nätkulturer” som används för att skapa förståelse för hur mediala texter sprids och rekontextualiseras på nätsidor som Avpixlat (Ekman 2011).

  9  

Etniska relationer och representationer i nyhetsmedier Jag kommer här kortfattat att presentera en del av den litteratur och de teoretiska koncept som jag uppfattar som mest centrala i forskningen jag har tagit del av och hur dessa kopplas till studiet av den mediala framställningen av invandrare, immigration och integration i den etablerade nyhetsdiskursen. Kontext och konstruktion i nordisk forskning I en studie av hur fyra olika dagstidningar har skildrat invandringen till Sverige mellan åren 1945 till 2005 beskriver Gunilla Hultén hur en rad olika faktorer måste tas i beaktning för att förstå de journalistiska berättelserna om invandraren och immigrationsfrågor.1 Journalistiken måste sättas in i en historisk och politisk kontext, där samspelet mellan journalistik och politik ger upphov till olika diskurser om invandringens faror och fördelar (Hultén 2006:16). Hultén framhäver att hon ansluter sig till en socialkonstruktionistisk grundhållning och menar att mediernas roll snarare än att avteckna verkligheten direkt istället bör betraktas som en ”konstruktionsmakt” eller ”dagordningsmakt”. Genom att sortera och tolka verkligheten utifrån vissa mönster både uttrycker och skapar man vissa sociala strukturer.

Med språkets hjälp skapas beskrivningar av verkligheten vilka ger den innebörd och mening. Journalistikens representationer ger utrymme åt konstruktioner av identitet, gemenskap och skillnad vilka kan jämföras över tid (Hultén 2006:40).

Journalistikens medverkan i skapandet av kategorin ”invandrare” och ”främling” blir hos Hultén ett studieobjekt av stort intresse. Liknande perspektiv återkommer i antologin Mörk magi i vita medier (1998). Bokens redaktör, Ylva Brune, beskriver där hur nyhetsjournalistiken kring invandring och integration, rasism och främlingsfientlighet bidrar till att forma våra uppfattningar i avgörande samhällsfrågor samt hur dessa beskrivningar eller konstruktioner också får reella konsekvenser för människors makt över sin situation. Brune har bl.a. i flera studier undersökt skildringar av förorten och representationer av ”invandrarkillen” respektive ”invandrartjejen”. Brune menar att invandraren med olika medel fixerats i journalistiken, och att vissa teman och roller gång på gång associeras till ”invandrartjejen” och ”invandrarkillen” i en kedja av återkommande stereotyper. Enskilda texter kan i sig ge en rättvis bild av de individer eller den tematik de behandlar men sammantaget skapas ett tematiskt mönster där invandraren tilldelas högst begränsade roller (Brune 2003:50-55). Invandrarkillen tenderar att stereotypiseras via främlingskap, kriminalitet och patriarkala strukturer emedan invandrartjejen representeras som ett offer för dessa patriarkala strukturer. Förorten blir en slags speglingsyta för modernitetens baksidor (Brune 2003:68).                                                                                                                1 Tidningarna är: Arbetarbladet, Borås Tidning, Vestmanlands Läns Tidning och Dagens

  10  

Nyckelbegrepp Även hos Downing och Husband (2005) blir en viktig utgångspunkt att socialt konstruerade kategoriseringar riskerar att producera och reproducera en institutionell rasism, varav den mediala beskrivningsmakten utgör en särskilt viktig arena för vilka föreställningar som blir förhärskande i samhället. Med hjälp av centrala nyckelbegrepp så som ras, etnicitet, image, stereotyper och ideologi undersöker författarna i ett antal olika fallstudier vilken roll mainstream medier spelar i upprätthållandet av rasistiska föreställningar. Några av de nyckelbegrepp som varit användbara även för mig i den här studien har varit ras, rasism, etnicitet och stereotyper. Raser definieras av Husband och Downing som konstruerade sociala kategorier, baserade på föreställningar om människans biologiska särarter. Själva rastänkandet utgörs av olika idéer om att mänskligheten konstitueras av fixerade raskategorier, som antas kunna identifieras efter deras olika fysiska egenskaper. Samt att dessa olika raskategorier kan relateras till rasernas olika moraliska och mentala förmågor. Vilka raskategorier som existerar samt rasernas olika ”värden” är historiskt föränderliga och relaterade till olika socioekonomiska förhållanden (Husband & Downing 2005:10-12).

As a social construct race is dynamic and adaptive to its environments. The stereotypical content of racial attributions is palpably capable of altering in order to retain a credible reflection of changing social relations. (Husband & Downing 2005:12)

I Downing och Husbands forskning blir själva identifikationen av rastänkande och rasstereotyper i mediala institutioner och produkter centralt. Rasism kommer i min studie att definieras utifrån Wodak (2000) som i sin tur väljer att hämta sin begreppsdefinition från Essed (1991).

Racial discrimination includes all acts- verbal, nonverbal, and paraverbal - with intended or unintended negative or unfavourable consequences for racially and ethnically dominated groups. It is important to see that intentionality is not a necessary component of racism (Wodak 2000:54, ref. Essed 1991:45).

Wodak framhäver att rasismen uttrycks diskursivt genom olika inkluderande och exkluderande sociala processer och praktiker, där olika ”in-groups” och ”out-group” konstrueras. van Dijk (2000) använder en liknande definition och framhäver att rasism manifesteras i flera olika former: både genom olika diskriminerande praktiker och individuella diskriminerande handlingar men också genom olika strukturella former av rasism samt både genom fysiskt respektive symboliskt våld. Wodak framhäver att rasism kan relateras till i vilken utsträckning som olika minoritetsgrupper har tillgång till institutionella kontexter och roller, exempelvis genom eventuell exklusion från arbetsmarknaden eller i företagsstyrelser osv. Men den kan också relateras till reproduktionen av exkluderande dominansförhållanden inom olika diskurser, exempelvis genom att minoritetsgrupper särbehandlas och/eller diskrimineras i mediala representationer och stereotypifieringar (Wodak 2000:54-60).

  11  

Gemensamt för både Wodaks, Downing & Husbands samt van Dijks undersökningar är förställningen om att rasistiska uttryck inte sällan kodifieras och uttrycks med implicita språkliga medel som förgivet tagna sanningar. Hos Downing & Husband används begreppet ”discursive de-racialization” för att beskriva hur ett rasistiskt budskap medvetet förmedlas till en publik men döljs i ett språkbruk som inte explicit uttrycker en rasistisk retorik. Exempelvis har begreppet ”immigrant” och ”illegal immigrant” i en brittisk medial kontext i stor utsträckning haft ”rasifierade” konnotationer till någon form av immanent hot från ”de andra” (Husband & Downing 2005: 7). Att rasistiska budskap kan vara kodifierade eller implicita betyder förstås inte att dessa finns överallt i mediala reproduktioner eller utgör normen. Också Stuart Hall har i en rad olika studier visat att rasistiska framställningar inte uttrycks explicit utan vilar på vissa outtalade och naturliggjorda antaganden, och hur mediers sätt att representera ”ras” sammanfaller med olika typer av ideologiska förhållanden (Hultén 2006: ref Hall, Critcher, Jefferson, Clarke, Roberts: 1978). Slutligen begreppet etnicitet. Det har definierats i följande ordalag hos Husband & Downing:

Ethnicity is not a stable property of an individual, implanted, like some microchip at birth. It is a continuous process of identity construction in which individuals participate collectively in defining and valorizing a group identity (Husband & Downing 2005:14).

Etnicitetsbegreppet har inte samma negativa konnotationer som begreppet ”ras” och är politiskt mindre kontroversiellt som en beteckning för olika kulturella särdrag bland etniska grupper. Men även etnicitetsbegreppet bör enligt Husband & Downing problematiseras. Också detta begrepp kan enligt Husband och Downing komma att användas för att ge uttryck åt en kulturell rasism i form av mer eller mindre outtalade föreställningar om att olika etniska grupper antas besitta essentiellt olika ”egenskaper” (Husband & Downing, 2005:10). Orientalism En teoririktning som hänvisas till av framförallt Hultén men också Husband & Downing är den så kallade postkoloniala forskningstraditionen. Postkolonial forskning ägnar sig framförallt åt samspelet mellan europeiska stater och de länder som koloniserades samt dessa relationers efterverkningar. En portalfigur inom postkolonial forskning är Edward Said och hans teorier om den västerländska konstruktionen av ”orienten” som redskap för kontroll och kolonial maktutövning. ”Orienten” framställs enligt Said som en kontrasterande bild till ett rationellt, utvecklat och humant Europa. Representationer av orienten bidrar enligt Said till ett upprätthållande av dikotomin mellan Europa och dess ”Andra” (Hultén 2006, Ref: Said 1978). Ett kolonialt tänkande kan enligt Hultén spåras även till Sverige. Mångåriga berättartraditioner om europeisk överlägsenhet och den koloniserade kulturens underlägsenhet har påverkat också

  12  

Sverige (Hultén 2006 ref. SOU 2005:56, s.95). Identifikationen av dikotomier mellan väst och dess ”andra” har varit en viktig komponent även i min egen studie. Hur kan man då applicera den post-koloniala forskningstraditionen på studiet av etniska relationer i nyhetsmedier? I sin egen forskning framhåller Hultén att värnet om den egna nationalstaten och dess gränser (dvs. Sverige) har varit en återkommande ingrediens i det studerade materialet. Hultén refererar också till andra exempel på journalistikforskning som på ett fruktbart sätt utgått ifrån ett postkolonialt perspektiv, t.ex. Jan Ekercrantz i en studie av reportage om Ryssland i svenska tidningar (Hultén 2006: 51 ref. Ekercrantz 2002:152). Överlag visar medieforskning i den postkoloniala traditionen att förgivet tagna ”sanningar” ofta uttrycks i sättet att definiera och rangordna kulturella och etniska grupper efter mönster som utgår från den egna kulturens överlägsenhet (Hultén 2006:51). Identitet och ”new racism” Hultén utgår ifrån Raymond Williams välkända kulturbegrepp om kulturen som en aktiv process som präglar hela samhällslivet (Hultén 2006 ref Williams 1971:63). En rimlig utgångspunkt är då att tidningars rapportering ger uttryck för och är medskapande av olika kulturella värderingar och normer. Medierna blir en viktig del i olika identitetsskapande processer. Detta är någonting som Hultén tar fasta på i sina diskursanalyser av svenska dagstidningar. Hur konstrueras en nationell identitet, i förhållande till det främmande? Hos Husband & Downing (2005) beskrivs dessa identitetsskapande processer i följande ordalag:

Identities are not simply non-problematic motors of stable interaction; rather they are the highly charged frameworks through which contemporary life is actively negotiated. (Husband & Downing 2005:1)

Både Hultén, Downing & Husband, samt Wodak refererar till ett fenomen som man kallar den ”den nya rasismen” eller ”kulturell rasism”. Företrädare för denna tankefigur gör gällande att kulturer är stabila enheter och att blandningar av olika kulturer ger upphov till sociala konflikter och en upplösning av sociala band. Den biologiska rasismen har i princip blivit högst politiskt kontroversiell allt sedan andra världskrigets slut, därmed har den kulturella eller ”nya” rasismen kommit att bli den numer vanligaste formen för rasistiska uttryck.

Den traditionella synen på rasism baserad på biologiska skillnaden mellan raser ansågs inte längre som intellektuellt eller politiskt gångbar. Istället framträdde en rasism grundad på kulturella olikheter. (Hultén 2006: 47)

  13  

Högerpopulism och islamofoba nätkulturer I antologin det vita fältet, samtida forskning om högerextremism (2010) beskriver Jens Rydgren hur radikalhögern återkommit som väljarunderstödd politisk kraft i Västeuropeiska stater. Flera ideologiska och sakpolitiska särdrag präglar högerradikala populistiska partier (Rydgren 2010:15). Ett av de teoretiska resonemang som förs i antologin är att högerradikala partier måste förstås i termer av olika tillåtande praktiker och samhällsnormer. De värderingar som uttrycks i exempelvis SD:s politiska agenda finns redan i offentlighetens politiska samtal genom normer, antaganden, mediala reproduktioner, diskriminerande praktiker och genom institutionella och socialpolitiska utspel, exempelvis bestående av språktest och misstänkliggöranden av flyktingar (Mulinari & Neergard 2010: 67). Radikalhögerns ideologiska och sakpolitiska särdrag blir begripliga först i förhållande till en större förståelse för rasismen som samhällsfenomen, där flera av ideologiska och sakpolitiska särdrag som präglar högerradikala populistiska partier kan identifieras. Etnonationalism och etnopluralism Ett av de ideologiska särdrag som kännetecknar högerradikala populistiska partier är den etnonationalistiska doktrinen som utgår ifrån myter om ett förskönat förflutet (Rydgren 2010:18-19). Etnonationalismen avser att stärka den egna nationen genom att återvända till traditionella värden och göra den egna nationen mer etniskt homogen vilket antas leda till stärkt social och politisk trygghet. Etnonationalismen är av högerradikala grupperingar sammankopplat med etnopluralistiska föreställningar. Etnopluralismens doktrin växte fram genom franska högerintellektuella grupperingar – Nouvelle Droite – som under 1960 och 1970-talet ville skapa ett alternativ till den franska vänsterns kulturella dominans. Den etnopluralistiska doktrinen gör gällande att olika ”folk” bör hållas åtskilda för att deras unika nationella särdrag ska kunna utvecklas. Etnisk samexistens inom en viss nation eller territorium antas leda till kulturell utrotning och social instabilitet. Kulturer och etniciteter utgör därmed monolitiska och determinerade enheter, variationer inom grupper antas vara minimala. Etnopluralismen som doktrin är knuten till framväxten av den kulturella rasismen, eller ”New racism”, och gör till skillnad från den traditionella biologiska rasismen inte gällande andra rasers eller kulturers hierarkiska underordning, endast deras utdrivning, för att den egna europeiska, eller nationella, identiteten ska bevaras. Enligt Rydgren är en kombination av etnonationalismen och etnopluralismen den högerradikala partifamiljens mest framträdande drag. Massinvandringen från muslimska länder utgör det främsta hotet mot europeiska nationer av den anledningen att den muslimska kulturen anses vara minst kommensurabel och benägen att assimileras (Rydgren 2010:15-20). Populism Rydgren framhäver att populism är ett typiskt, men inte definierande särdrag, för högerradikala partier. Även andra rörelser och partier, höger såväl som vänster, kan komma att uttrycka en populistisk ideologi. Han gör en distinktion mellan å ena sidan

  14  

populism som ideologi och å andra sidan populistisk anti-etablissemangsstrategi. Den populistiska anti-etablissemangsstrategin används av populistiska rörelser för att positionera sig själva som en motkraft till hela det politiska etablissemanget som anses vara likartat. Skillnader mellan opposition och regering betraktas som ytfenomen. Det egna partiet eller rörelsen framställs som det enda alternativet till det politiska etablissemanget. Populistiska rörelser måste samtidigt undvika att betraktas som alltför odemokratiska eller politiskt extrema för att undvika att marginaliseras bort som illegitima extremister (Rydgren 2005, 2010). Populismen förmedlar enligt Rydgrens definition att samhället kan delas in två homogena och antagonistiska grupperingar: ”det rena folket” och ”den korrupta eliten”. Även andra grupper som etniska minoriteter och invandrare, kan komma att betraktas som exkluderade från det ”rena folket”. Vilka grupper som exkluderas kan variera beroende på vilken populistisk rörelse det rör sig om, även om samtliga gör åtskillnad mellan ”eliten” eller ”etablissemanget” och ”folket”. Den populistiska ideologin presenterar sig dock inte som odekmokratisk, utan man hävdar att man utgör folkets röst och kräver mer direktdemokrati. En monolitisk bild av folket gör att klasskillnader och klasskonflikter förnekas. Det är bland folket som det sunda förnuftet finns, snarare än hos eliten. Att appellera till ”folkets bästa” eller den ”vanliga människan” är ett typiskt och återkommande drag i den populistiska strategin menar Rydgren (2005:12-15). Den islamofoba bloggosfären Det tycks ännu inte finnas så mycket forskning om den svenska islamofoba bloggosfären. Mattias Ekmans paper Online Islamophobia: The relation between online news and the Swedish xenophobic blogoshere (2011) är en ansats. Han undersöker den intertextuella och interdiskursiva relationen mellan tre utvalda islamofoba bloggar och mainstream online-nyheter. Bloggarna utgör en del av ett förändrat och hårdnande debattklimat i den mainstreampolitiska diskursen om integrations- och immigrationsfrågor, en förändring som också syns bland borgerliga/liberala partier som i Sverige valt att gå mot en allt hårdare linje vad gäller immigrationsfrågor de senaste 5-10 åren. (Ekman 2011:2-4). Olika xenofobiska bloggar på internet har kommit att utgöra en viktig plattform i normaliserandet av rasistiska åsikter och opinionsmobiliseringen för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna (Ekman 2011:6-8). Definitionen av islamofobi som Ekman använt sig av har hämtas från Gardell (2010) som betraktar islamofobi som en socialt producerad essentialistisk attityd gentemot muslimer och islam. Begreppet definieras således inte utifrån en mer individuell patologisk nivå som beteckningen ”fobi” tycks antyda. Gardell formulerar själv följande definition:

Socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam. (Gardell 2010:17)

  15  

Den islamofoba diskursen är knuten till orientalistismens diskurs och dikotomiska föreställningar om ett enhetligt kontrasterande ”orienten” som essentiellt väsensskild från den västerländska kulturen. De bloggar som undersökts av Ekman2 delar en liknande karaktäristik och beskriver sig själva i termer av någon slags alternativa motpoler till mainstream-mediernas nyhetsbevakning som anses vara förvrängd och censurerad. Islamofoba förställningar genomsyrar inläggen överlag. Gemensamt för de tre undersökta bloggarna är också att de länkar till externa webbsidor, oftast i form av mainstream onlinenyheter. En av de bloggar som undersökts av Ekman är Politiskt inkorrekt.se, den blogg som av de tre undersökta hade allra flest besökare och utgjorde den hundrade mest besökta webbsidan i Sverige (Ekman 2011:4). Politiskt inkorrekt lades ner den 16 oktober 2011 för att senare återuppstå under det nya namnet Avpixlat med ett likartat innehåll och till stor del samma utgivare (Medievärlden.se 16/10-11). Avpixlat är den blogg som utgjort huvudfokus också i min egen undersökning nedan. Ekman pekar i sin studie på ett antal tendenser och strategier bland bloggarna. En av de diskursiva strategier som används är att sammankoppla invandrare med brottslighet. Bloggarna länkar till olika brottsrelaterade nyheter i syfte att peka ut misstänkta invandrare som förövare. De brott som påstås ha begåtts, framställs i bloggarna som motiverade av den utpekades annorlunda kulturella värderingar eller religion. Muslimer betraktas som kulturellt mer brottsbenägna och sammankopplas med våldsbrott, hedersrelaterat våld och våldtäkter (Ekman 2011: 9). Ytterligare en genomgripande tematik för de undersökta bloggarna är kampen mot och konstruktionen av det politiskt korrekta etablissemanget. Här positionerar sig bloggarna som ett sanningssägande alternativ till andra medier som lyder under en multikulturalistisk statsideologi och medvetet döljer sanningen om hotet från muslimerna från allmänheten. Nyheter som avhandlar integrationsfrågor i termer av sociala orättvisor blir länkade till i syfte att utgöra förlöjligande exempel på hur de ”riktiga problemen” censureras. Ofta artikuleras rasistiska och konspiratoriska föreställningar om ett demografiskt hot från ”Eurabia” och en pågående invasion av västvärlden från muslimerna (Ekman 2011:11). En tredje tendens bland bloggarna utgörs av att bloggarna validerar rasistiska föreställningar genom att hämta citat från och länka tillbaka till olika liberala ledarskribenter. Här framhävs vissa tendenser bland de liberala opinionsbildarna, så som exempelvis kritiken gentemot multikulturalismen som på bloggarna anses vare ett statligt sponsrat projekt med huvudsyfte att utplåna den svenska kulturen. Dessa ledarskribenter framställs som rationella sanningssägare som vågar ta ställning mot det politiskt korrekta etablissemanget och vågar artikulera en tystad allmän opinion. En av de aktörer som i Ekmans studie ofta återkommer på webbsidan Politiskt Inkorrekt och hyllas för sin rättframhet är ledarskribenten i SvD Per Gudmundson (Ekman 2011:12). Gudmundson utgör en av de tre huvudaktörer vars texter analyserats även i

                                                                                                               2  Politiskt inkorrekt, Fria nyheter och Nätverk mot politiskt korrekt. Bloggarna har valts ut baserat på flest antal dagliga besökare.  

  16  

föreliggande undersökning. Ekman konstaterar att webb-baserad opinionsbildning både kan utgöra en möjlighet för demokratiska processer och viktig politisk opinionsbildning, men också är en viktig plattform i mobiliseringen av en rasistisk och främlingsfientlig opinion. De undersökta bloggarna utgör heller inget marginellt fenomen bedömt utifrån antalet dagliga besökare, utan bör tas på allvar som en social mobiliseringsplattform.

3. Metod, material och analysmodell Critical Discourse Analysis (CDA) är en interdisciplinär kvalitativ metodologi som utvecklats inom kritisk lingvistikforskning men bär spår av flera olika humanvetenskapliga och samhällsvetenskapliga forskningsfält. En grundläggande utgångspunkt inom CDA är att kritiska textanalyser av talad såväl som skriftlig kommunikation kan säga oss någonting om sociala relationer och maktförhållanden i samhället (van Dijk 1993, Fairclough 1995, Wodak 2011a). Kritisk diskursanalys (CDA) Diskurser blir i Faircloughs mening dels en sorts verkliga sociala interaktioner och aktioner och dels i enlighet med Foucault en sorts kunskapsgenererande sociala konstruktioner av verkligheten (Fairclough 1995:15-18). I ”texter”,3 kan alltså avläsas olika diskursiva representationer, relationer och identitetskonstruktioner som samverkar i att reproducera såväl som konstituera samhälleliga maktförhållanden, vilka föreställningar som blir förhärskande, vilka parter och grupper som gynnas och missgynnas osv (Fairclough, 1995:17-18). I mediala texter kan olika och ofta opponerande diskursiva och ideologiska strömningar spåras. Dessa står i ett dialektiskt förhållande till olika sociala och institutionella förhållanden.

My idea is that media discourse should be regarded as the site of complex and often contradictory processes, including ideological processes. (Fairclough 1995:47)

Diskursiva praktiker kan både bidra till en reproduktion av ojämna maktrelationer mellan sociala klasser och samhällsgrupper, såväl som en transformering av dessa relationer. Olika medierade diskurser kan men behöver inte nödvändigtvis uttrycka ideologiska föreställningar. För att få en djupare förståelse för samhälleliga maktförhållanden krävs delvis en lingvistisk textuell analys menar Fairclough, men dessa lingvistiska ansatser bör kombineras med analyser av diskurspraktiker såväl som sociokulturella praktiker. Med diskurspraktiker avses på vilket sätt en ”text” produceras av en avsändare och konsumeras av en publik. Med sociokulturella praktiker menas de bakomliggande sociala och institutionella kontexter som skapar förutsättningar för och präglar textens produktions- och konsumtionsförhållanden. Den kritiska diskursanalysen kan betraktas som en analys av relationen mellan ”texter”, diskurspraktiker och sociokulturella praktiker (Fairclough 1995:17-19). Dessa tre olika

                                                                                                               3  Texter kan utgöras av olika typer av talad såväl som skriftlig kommunikation.  

  17  

dimensioner bildar kärnan i Faircloughs analysmodell av den så kallade ”kommunikativa händelsen” (dvs. den partikulära text som undersöks, exempelvis en ledarartikel som analyseras). Det är enligt Fairclough fullt möjligt att inom ramen för en CDA-analys lägga fokus på endera av dessa dimensioner eller skifta fokus mellan flera olika analysnivåer (Fairclough 1995:62-63). Ytterligare en aspekt central i Faircloughs analysmodell är undersökningen av ”intertextualitet” och ”interdiskursivitet” mellan olika texter, diskurser och genrer. Den intertertextuella kopplingen utgör en brygga mellan de bakomliggande diskurspraktikerna och själva texten. Med intertextualitet avses hur texter utformas och reproduceras i en kedjerelation till andra texter. En specifik medietext måste alltid förstås i relation till andra medietexter. Denna relation kan exempelvis bestå av direkta citat eller referat från tidigare texter som så att säga ”bäddas in”. Med interdiskursivitet menas hur texten uttrycker och formulerar ett föränderligt antal diskurser och genrer (IBID 1995: 75-76). En diskursanalys bör slutligen också innehålla en analys av den så kallade diskursordningen. Diskursordningen beskriver Fairclough som de inbördes relationerna mellan de olika diskurstyper som finns inom en viss social eller institutionell domän. Vid en undersökning av diskursordningen tittar man dels på vilka olika diskurser och genrer som konstituerar diskursordningen internt men också diskursordningens externa förhållande till andra diskursordningar som kan vara mer eller mindre flytande (IBID 1995: 62-64). Portalfigurer inom applikation av CDA i studiet av rasismen och främlingsfientlighet som diskurs är Ruth Wodak och Teun A. van Dijk. Wodak har gjort många historiska diskursanalyser av rasistiska rörelser, såsom den nazistiska, samt även undersökt politiska diskurser inom EU och olika högerpopulistiska partier i Wien (se exempelvis The Discursive Construction of History och The Discourse of Politics in Action). I Wodaks studier av olika främlingsfientliga diskurser undersöks också de bredare sociopolitiska och historiska sammanhang som den kommunikativa händelsen bäddas in i (Wodak 2011a, Wodak 2011b). Teun van Dijk har särskilt intresserat sig för olika typer av elitdiskurser och hur dessa reproducerar exkluderande och rasistiska dominansförhållanden. I boken Elite Discourse and Racism (1993) undersöker han genom ett omfångsrikt insamlat analysmaterial mediediskurser, företagsdiskurser, akademiska diskurser och politiska diskurser och hur dessa olika ”eliter” reproducerar etniska dominansförhållanden. Ett av de huvudsakliga undersökningsobjekten för van Dijk är just ledartexter och hur dessa med olika retoriska och diskursiva strategier upprätthåller exkluderande dominansförhållanden och skapar positiva ”vi representationer och negativa representationer av ”de andra”. Dessa riktar sig till och återspeglar den vita gruppens intressen (van Dijk 1993).

  18  

Material och urval Jag har hittat mitt material genom att utifrån min egen förförståelse och vissa uppställda kriterier välja ut tre liberalkonservativa symboliska elitpersoner som skriver mycket om invandring och integrationsfrågor och återkommande refereras till och ”används” på Avpixlat. De utvalda symboliska elitaktörerna är Per Gudmundson, ledarskribent på SvD, Paulina Neuding, chefredaktör för det borgerliga magasinet Neo4 och ledarskribent på SvD samt Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, specialiserad i integrationsfrågor. Urvalsperioden är mellan oktober 2011 (då Avpixlat startar) t o m 2013. Under perioden fann jag fem artiklar på tematiken invandrare/integration skrivna av mina utvalda elitpersoner och som fick en tydlig uppföljning på sajten Avpixlat. Med tydlig uppföljning menar jag att elitskribenternas texter ”tagits över” och inkorporerats i en ny text på Avpixlat.5 En av ”elittexterna” gav upphov till två texter på Avpixlat. Sammanlagt utgör därför mitt primärmaterial fem artiklar av tre elitskribenter samt sex uppföljande texter på Avpixlat, totalt 11 texter. Samtliga publicerades 2012. Primärmaterialets fem texter, två av Neuding, två av Gudmundson och en av Heinö, blir föremål för en särskild närläsning. Jag följer hur dessa två ledar- och tre debattartiklar transformeras och rekontextualiseras på Avpixlat. Flertalet av inläggen på Avpixlat är anonyma, två är signerade. Vissa av Avpixlats texter utgör längre och mer självständiga artiklar, emedan andra är betydligt kortare varianter av inklippta referenser. Poängen med mitt förfaringssätt är att försöka förstå hur opinionstexter av elitskribenter av liberal-konservativt snitt används av nätsajter med rasistiska förtecken, här i form av Avpixlat. Neuding bidrar med en ledartext från SvD och ett debattinlägg från den israeliska dagstidningen Jerusalem Post. Debattinlägget från Jerusalem Post är den enda artikeln i materialet som inte är hämtad från en svensk publiceringskontext. Trots detta har jag valt att ha med artikeln då texten även är publicerad på webben, skriven på engelska och beskriver svenska integrationsförhållanden samt har orsakat viss uppståndelse i Sverige och refereras till på Avpixlat. Gudmundson har en ledartext från SvD och ett debattinlägg från SVT:s webb- baserade debattforum (debatt.svt.se). Heinös text är en debattartikel publicerad i Expressen. Utöver primärmaterialet har jag läst ytterligare nio artiklar om integration och invandringsrelaterade frågor skrivna av de valda elitpersonerna. Detta utgör mitt sekundärmaterial. De är hämtade från SvD (6), DN (1), debatt.svt.se (1) och Axess (1).

                                                                                                               4  Neo  karakteriserar  sig  självt  som  borgerligt,  av  debattörer  längre  vänsterut  uppfattas  det  som  nyliberalt.  5  Därutöver  återfinns  naturligtvis  en  mycket  stor  mängd  texter,  kommentarer  och  debatter  på  invandrartematiken  på  Avpixlat  där  man  refererar  och  länkar  till  de  valda  elitpersonerna,  inte  minst  de  bloggar  som  Gudmundson  och  Heinö  skriver.  

  19  

Tillsammans med texterna av elitskribenterna som ingår i primärmaterialet, ger detta textmaterial bakgrund för att bättre förstå analysen av de texter som transformeras på Avpixlat. På det sättet vidgar jag ramarna till ett något större material för att få grepp om tematik och diskurser och förstå debattkontexten förd av de tre representanterna för en symbolisk elit. Det kan betraktas som en kontext till mitt primärmaterial som utgör själva texten. Min analys börjar med en översiktlig analys, för att sedan övergå i närläsningen av primärmaterialet. Ett krav som gällt hela mitt material har varit att artiklarna berör immigration/invandring/ invandrare och/eller integrationsrelaterade frågor. Jag valt att lämna det tämligen öppet hur artiklarna knyter an till denna tematik och därmed rymmer materialet flera olika debatter och infallsvinklar, varav vissa är mer fokuserade på svensk integrationspolitik och andra mer på utrikespolitiska skeenden och/eller terrorism/islamism. Neuding och Gudmudsson är båda etablerade journalister och aktiva deltagare i det offentliga samtalet, ofta men inte enbart, i frågor som berör just invandring och immigration. Emedan Heinö inte är någon etablerad journalist tar också han, i egenskap av statsvetare specialiserad i integrationsfrågor, en aktiv del i den offentliga diskussionen som ”expert” i ämnet. Alla tre kan därmed med fördel kategoriseras utifrån van Dijks begrepp symboliska elitpersoner (se bilaga I). Gemensamma urvalskriterier som uppfylls av dessa tre aktörer är: att de befinner sig till höger på den politiska kartan, de innehar en elitposition som opinionsbildare och deras texter refereras till vid ett flertal tillfällen under 2011/2012 på den rasistiskt färgade sajten Avpixlat.info Analysmodell I min egen analysmodell applicerar jag metodangrepp från både Fairclough (1995) och van Dijk (1993, 1991). Vissa analysbegrepp förklaras också med hjälp av Ekman (2011). Analysen består av en översiktlig nivå där de 14 texterna hämtade från de symboliska eliterna analyseras, och en mikronivå där jag gör närläsningar på fem specifika texter och sedan följer hur dessa rekontextualiseras på Avpixlat. Översiktlig analys Genre och publiceringskontext Eftersom de 14 opinionsbildande texterna är hämtade från flera olika håll och består av både debattinlägg och ledarartiklar kommer jag först att översiktligt kartlägga och bestämma texternas olika genrer och de publiceringskontexternas inverkan på textinnehållet. Genretillhörigheten bestäms delvis utifrån just publiceringskontexten dvs. var artikeln är hämtad, från ledarsidorna i en tryckt tidning eller blogginlägg på en webbsida. Den här typen av rudimentär indelning avgör i viss mån publikens läsart och hur vi som läsare förhåller oss till det som uttrycks i texten. Beroende på var texten publiceras får också vissa konsekvenser för vilken publik texten når ut till och ur

  20  

vilken position budskapet förmedlas. Texternas genre får också viss betydelse i förhållande till vilken tematik och vilka diskurser som artikuleras i texterna (Ekman 2011:107). Tematik och diskurser van Dijk framhäver att den mediala rapporteringen om minoritetsgrupper och invandring/integrationsfrågor ofta begränsas till ett fåtal återkommande topics varav dessa allt som oftast innehåller en negativ och problemorienterad dimension. Ett sådant återkommande och problemorienterat tema kan exempelvis vara ”våldet i förorten” eller ”integrationsproblematiken” (van Dijk 2000:38). Jag kommer här att använda tematik som synonymt med van Dijks topics och utgår från att tematiken manifesteras i vissa återkommande diskursiva beskrivningar och konstruktioner av sociala praktiker, handlingar och identiteter (Ekman 2011:113). Här undersöks och kategoriseras alltså de opinionsbildande texternas tematik. Vad gäller diskurser kommer jag att betrakta dessa som konkret typ av språkanvändning i dialektiskt förhållande till olika institutionella och sociala praktiker. Dessa diskurser kan vara mer eller mindre övergripande och mer eller mindre specifika och uttrycker olika ”perspektiv”. Exempelvis.k.an en liberal politisk diskurs jämföras med en marxistisk politisk diskurs (Fairclough 1995:18). Jag undersöker vilka olika typer av diskurser som artikuleras och samverkar i materialet. Textuell närläsning För att följa den intertextuella kedjan från elitdiskurs till Avpixlat, gör jag först fem närläsningar av opinionsbildande texter, där jag utifrån ett mikroperspektiv undersöker respektive text i sin helhet. Varje närläsning följs sedan av en intertextuell analys av inlägg på Avpixlat. I närläsningarna får specifika artiklar utgöra belysande exempel på tendenser och tematik som tas upp i den översiktliga analysen. I varje närläsning används följande disposition och analysverktyg: Kontext Här presenterar jag kortfattat vilken större kontext som artikeln knyter an till, exempelvis vilken nyhetshändelse som utgör bakgrunden till texten eller vilken större debatt som texten är en del av. Huvuddrag Här anger jag korfattat vad artikeln handlar om och vilka olika aktörer som förekommer i texten. Aktörer Norman Fairclough använder begreppet röster för att beteckna de subjekt som får sitt tal representerat i en medial text. Dessa röster kan vara direkt återgivna som citat eller indirekt återgivna röster som refereras till. Olika subjektspositioner kan innefatta olika maktpositioner i texten exempelvis beroende på om en röst ges aktivt handlingsutrymme eller inte. Vilka röster som kommer till tals och deras hierarkisering

  21  

säger alltså någonting om vilka perspektiv och maktrelationer som uttrycks i texten (Fairclough 1995:77). Ekman använder sig istället av begreppet aktörer för att beteckna ett subjekt i en medierad text som ges ett visst handlingsutrymme och är direkt citerade eller indirekt refererade till (Ekman 2011: 111). I det opinionsbildande material som jag har undersökt är förstås artikelförfattaren själv den mest framträdande rösten i texten men även andra röster inkorporeras och används. Jag använder i anslutning till Ekman fortsättningsvis begreppet aktörer. Under en för varje text unik rubrik undersöks sedan: Lingvistisk-retorisk framställning Fairclough såväl som van Dijk framhäver att en analys av den kommunikativa händelsens lingvistiska och semantiska struktur och mönster är väsentliga inslag i en CDA-analys (Fairclough 195:57). Eftersom materialet som undersöks är opinionsbildande till sin karaktär blir det också möjligt att undersöka texternas retoriska funktioner i form av olika argumentationsmönster, premisser och slutsatser. van Dijk använder sig av begreppet semantiska strategier som beteckning för hur det i opinionsbildande artiklar om etniska relationer används olika retoriska grepp för att ge läsaren intrycket av skribentens tolerans, samtidigt som olika minoritetsgrupper exkluderas diskursivt och etableras som de andra. Eventuella sådana semantiska strategier och retoriska grepp kommer att belysas (van Dijk 1993:266). I analysen av texternas lingvistiska och retoriska framställning undersöks dels också texternas stil. Med stil avses här en viss sorts språklig stil. En ledartext kan exempelvis innehålla mycket metaforer vilket skapar ett mer eller mindre subjektivt intryck eller mycket statistik vilket skapar ett mer sakligt intryck (Ekman 2011:11). Det kan finnas skäl att också identifiera så kallade lexikala register i texterna, dvs. en viss uppsättning termer sammankopplade med en viss vokabulär. Exempelvis innehåller ett juridiskt lexikalt register och ett militärt lexikalt register essentiellt olika termer och uttryck (Ekman 2011:111). Representationer, relationer, identiter Enligt Fairclough uttrycks i en text simultant tre olika dimensioner: representationer av världen, konstitutioner av identiteter och konstitutioner av relationer. Dessa tre kategorier kan undersökas i texten som helhet eller utifrån specifika satser i texten. Med representationer åsyftas representationer av olika sociala praktiker eller sociala grupper exempelvis ”hur invandraren representeras” eller vilken världsbild som konstrueras i texten. Med identiteter åsyftas partikulära konstruktioner av sociala identiteter i texten, främst hur ”läsaridentiteten” konstrueras och vilka egenskaper som tillskrivs en presumtiv läsare. Med relationer åsyftas hur specifika sociala relationer mellan publik och artikelförfattare presenteras, exempelvis kan tilltalet i ett debattinlägg vara mer eller mindre formellt eller vardagligt. Jag kommer i mina närläsningar att exemplifiera dessa tre textdimensioner utifrån specifika citat hämtade från materialet. I enlighet med Faircloughs analysmodell lägger jag också vikt vid de implicita antaganden och presuppositioner som läsaren ”antas” dela med författaren.

  22  

Här undersöks vilka värderingar och föreställningar vi förmodas dela och vilka personer/handlingar/ händelser som är frånvarande i texten. En text utgörs av ett antal olika valmöjligheter där vissa aspekter kommer att framhävas, andra inte. Utifrån analyser av representationer, identiteter, relationer samt presupositioner (Fairclough 1995:12, 58, 109) kan vi få syn på vad sådana val kommunicerar. Jag har låtit varje text avgöra vad som främst betonas när det gäller representationer, identiteter och relationer och vilka eventuella stilistiska och retoriska grepp som identifieras, alla analysverktyg kommer följaktligen inte bli aktuella i alla texter. Intertextuell analys I den intertextuella analysen fokuserar jag på enskilda inlägg på Avpixlat och dessa inläggs interdiskursiva och intertextuella relationer till originaltexterna skrivna av de utvalda symboliska elitpersonerna. Här använder jag främst Fairlcough intertextuella och interdiskursiva angreppsmetoder. Kontext Här anger jag hur inläggen på Avpixlat tangerar originaltexterna och när dessa publicerats i förhållande till originaltexterna. Rekontextualiseringsstrategier Jag analyserar hur orginaltexterna rekontextualiseras i form av vilka omformuleringar som sker, vilka nya sammanhang som resonemangen förs in i. Jag tittar på vilka tekniker som används för att skapa nya tolkningar, exempelvis rubriksättning, referenser, ”namedropping”, metaforer, citeringsteknik osv. Här har också undersökt vilka presuppositioner som inläggen innehåller och vilka diskurser som uttrycks.  

4. Från elitdiskurs till Avpixlat Översiktlig analys Genrekonventioner och publiceringskontext Samtliga ledartexter i mitt material är hämtade från SvD, medan debattartiklarna har mer varierad härkomst (se nedan). Gemensamt för både ledarartiklar och debattinlägg är att det rör sig om tesdrivna texter där skribenten tar ställning i en eller annan fråga och med olika medel argumenterar för en viss tes. Detta är en minsta gemensam nämnare i alla undersökta artiklar. Men vissa innehållsmässiga skillnader kan identifieras i materialet, både avseende texternas genre (om det rör sig om debattinlägg eller ledarartiklar), dess publiceringskontext (dvs. var materialet publicerats) och avseende vilken huvudaktör som skrivit artikeln.

  23  

Vad gäller ledarartiklarna följer dessa tämligen fasta genremässiga mönster och konventioner. Ledargenren beskrivs utifrån Ekman som tesdrivna och politiskt explicita texter, innehållande en relativt raljant stilistik, där enskilda och specifika subjekt pekas ut som problem (2011:192). Beskrivningen finner jag överensstämma väl med de flesta av mina undersökta texter. En raljant stilistik kan förstås inte identifieras i alla artiklar men i somliga (t ex Gudmundson 26/9-12, se Närläsning). Utpekandet av problemsubjekt finner jag vanligt förekommande i såväl ledarna som i debattinläggen. Ofta är det grupper som ”vänstern”, ”de ledande partierna”, ”arbetslösa” eller ”utsatta grupper”, ”invandrare” och ”invandrarkvinnor” som pekas ut som problem i ledartexterna. Utpekande av specifika personer förekommer i mindre utsträckning. Ett exempel är dock Gudmundsons ledare (SvD 26/9-12) där Behrang Miri, ansvarig för barnverksamheten på Kulturhuset som ville rensa bort en Titin-tidning, betraktas som problemsubjekt. Vad gäller ledartexternas mer generella textstruktur finner jag att merparten inbegriper följande mönster: en subjektiv beskrivning av ”nyhetshändelsen” följs av en ”utvärdering” eller ”bedömning” av det inträffade och avslutas med någon slags normativt uttryckt slutsats eller ”moral”. Det är ett schematiskt mönster i linje med van Dijks beskrivningar av ledargenrens konventioner (1993:265ff). Jag noterar också att de ämnen som diskuteras på ledarsidorna antas vara bekanta för publiken. Inga vidare bakgrundsförklaringar anges till de nyhetshändelser som artiklarna utgår ifrån. Enligt van Dijk är en viktig textfunktion ledarnas möjlighet att illegitimera respektive legitimera politiska beslut och att skapa opinion för eller emot det dominerande politiska etablissemanget (1993:266). Både kritik gentemot politiska beslut och ett legitimerande av dessa kan observeras i ledarartiklarna. Överlag finner jag dock att en legitimering av borgerlig politik är vanlig, vilket inte är helt oväntat med tanke på SvD:s politiska färg. Förankringen och legitimeringen av borgerlig politik syns i själva de problembeskrivningar som görs och där skribenten ofta går i polemik med ”vänstern”. I andra fall utrycks mer svepande kritik mot både höger och vänster genom epitet som de ”ledande partierna”, t ex Gudmundson (25/06-11) när han diskuterar brottslighet och invandrare. De undersökta debattinläggen är generellt sett något mer tillspetsade i argumentation och problemformuleringar än de ledarartiklar som undersökts. Genremässigt tillåts en vidare ram vad gäller subjektivitet och tyckande än för ledarartikeln.6 Här är de åsikter som formuleras enbart artikelförfattarens egna. De utvalda symboliska elitpersonerna är, till skillnad från i rollen som ledarskribenter, ej förpliktigade att representera tidningens officiella ståndpunkter och politiska färg7. Detta möjliggör en viss kreativ frihet i förhållande till de ämnen som tas upp, även om hänsyn måste tas till den                                                                                                                6  Exempelvis pekas ett antal svenskar misstänkta för terrorbrott ut av Gudmundson (svt.se/debatt 2/11-12). De benämns visserligen med pseudonym, men det är ändå ett grepp som skulle kunna betraktas som etiskt problematiskt i en dagstidning. 7 Detta gäller Neuding och Gudmundson. Andreas Johansson Heinö är ingen ledarskribent och har bara analyserats i avseende till de debattartiklar han skrivit.

  24  

aktuella publiceringskontexten och redaktionella preferenser och krav. Debattinläggen följer en liknande schematisk struktur som ledarartiklarna men är ofta något mindre officiösa i tonläge, även om detta varierar i förhållande till vilken skribent det gäller.

Därutöver finns också vissa skillnader som kan förstås utifrån debattinläggens olika publiceringskontexter. Inläggen har hämtats från såväl kvällstidningen Expressen som morgontidningen DN, från svt/debatt.se och den israeliska morgontidningen Jerusalem Post. I jämförelse med inläggen på DN-debatt ser det ut att vara betydligt högre i tak på SVT/debatt.se, både när det gäller vilka som kommer till tals8 och texternas ton och innehåll. Skillnaden i tonläge blir tydlig vid en jämförelse mellan å ena sidan Per Gudmundsons båda debattinlägg på SVT/debatt.se Även svenska jihadisters terrorträning måste kriminaliseras (2/11-12) samt Mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen demokrati är i arabvärlden (13/09-12) och å andra sidan Andreas Johansson Heinös artikel på DN-debatt Tvinga inte invandrarna att överge sina värderingar (29/10-12). I Gudmundsons båda texter pekas specifika personer ut som problemsubjekt och tonfallet är betydligt mer tillspetsat än hos Heinö. Heinös artikel är sakligare till sin utformning och de, visserligen subjektiva, argument som anförs förstärks med statistiskt underlag. Här pekas heller inga specifika problemsubjekt ut.

Vad gäller artikeln av Paulina Neuding hämtad från den högerkonservativa israeliska Jerusalem Post, Malmö: Hatred of Jews in a Swedish city (04/07-12), noterar jag att utrymmet för vad som är tillåtet att sägas tycks vara högre än i artiklar hämtade från debattsidorna på DN och Expressen. Här pekas den muslimska invandringen explicit ut som den huvudsakliga orsaken till antisemitismen i Malmö, uttalanden som antagligen skulle betraktas som politiskt kontroversiella på motsvarande konservativa SvD:s ledarredaktion.

Slutligen finns också vissa stilistiska skillnader mellan ledar- och debattartiklarna. De har dock främst att göra med de olika aktörernas personliga stilgrepp. Neuding är generellt sett den aktör som främst inkorporerar egna erfarenheter och ”sig själv” som en aktiv aktör i texterna. Detta stilgrepp tycks betydligt mer främmande för både Gudmundson och Heinö. Heinö formulerar sig mest officiöst och akademiskt i sina texter. Gudmundson är den som är mest benägen att understödja egna påståenden med statistiskt underlag. Det statistiska argumentationsunderlaget ger de normativa slutsatserna en ”faktamässig tyngd”. Statistiken är selektivt utvald och de slutsatser som dras i allra högsta grad tolkande.

                                                                                                               8 På SVT/debatt.se tillåts också mindre etablerade aktörer diskutera olika aktuella nyhetsämnen. Diskussionen är inte ”öppen” för allmänheten i bemärkelsen att vem som helst kan skriva ett inlägg, annat än som kommentarer. Debattråden regleras av en moderator och inläggen tillåts inte ”förtala eller kränka någon enskild individ eller grupp”. Trådens professionella utformning under SVT:s paraply, gör att diskussionen närmar sig de förhållanden som råder på debattsidorna i tryckta medier. Inom ramen för de etablerade tidningarnas debattsidor syns företrädesvis etablerade skribenter. Vilka aktörer som kommer till tals bestäms genom ett redaktionellt urval.

 

  25  

Tematik och diskurser Alla texter i mitt urval berör immigration, invandring/ invandrare och/eller integrationsrelaterade frågor. Nedan har jag identifierat vissa återkommande teman. I enlighet med van Dijk (2000) konstaterar jag att artiklarna genomgående präglas av en problemorienterad dimension. De olika diskurser som artikuleras i texterna varierar något i förhållande till olika teman. Förorten som speglingsyta Under denna tematik har jag valt att kategorisera ledarartiklarna Vår generositet präglar Rosengård (Neuding 12/02-11 i SvD) och Rosa bänkar i Rinkeby (Gudmundson 13/06-11 i SvD), båda tillhör mitt sekundärmaterial.9 Dessa båda artiklar består av en slags probleminventeringar, där förorterna Rosengård respektive Rinkeby representerar olika sociala problem och exempel på integrationens svårigheter och misslyckanden. I artikeln om Rinkeby tecknas en suggestiv och hotfull bild av en förort där kvinnor inte längre får ta plats i det offentliga rummet. Här representeras förorten, och invandrarmännen som bor i den, som utslag för en patriarkal och förtryckande kultur. En kultur som tillskrivs ”de andra”. Problembilden i Gudmundsons text utgörs av att invandrarkvinnorna är en överrepresenterad grupp i arbetslöshetsstatistiken, något som i artikeln kopplas samman med bilden av det patriarkala Rinkeby och den kultur som råder där. Tydliga skillnader kan observeras i förhållande till representationen av ”invandrarkvinnan” och ”invandrarmannen” där invandrarkvinnan utgör ett förtryckt offer som behöver befrias från spisarna och de repressiva patriarkala invandrarmännen. Dessa representationer korrelerar med Brunes (2003:68f) beteckning på typiska och återkommande stereotypifieringar av just invandrarmän respektive kvinnor. I Neudings artikel om Rosengård utgörs problemet istället av våldet i förorten. Här representeras bilden av ett Rosengård i brand, där stenkastning och upplopp är vardagsmat. Invandrarmännen representeras genomgående som våldsverkare, emedan Neudings egen farmor i textens narrativ får spela rollen som offer för våldsamheterna. Båda artiklarna visar upp en slags samhälleliga hotbilder. Ylva Brune hävdar att mediala förortsskildringar tenderar att bli en slags projektionsytor för majoritetssamhället, som får förkroppsliga modernitetens baksidor och allt det som majoritetssamhället inte vill vara i form av främlingskap, kriminalitet och sexuell exploatering av kvinnor (Brune 2003:69). En karaktäristik som även mina undersökta förortstexter tangerar. Invandrare, brott och terrorism Ytterligare en återkommande tematik i materialet har att göra med brott och terrorism. ”Brott” respektive ”terrorism” skulle förstås kunna kategoriseras som olika teman, men jag har här valt att slå ihop dessa för enkelhetens skull, och för att de delar beröringspunkter. Det rör sig om olika typer av samhälleliga ”avvikelser” och ”hot”.                                                                                                                9  Benämningen Förorten som speglingsyta har hämtats från (Ristilammi i Brune 1998).  

  26  

Att brott och terrorism dyker upp som ett återkommande ämnesområde i medierade diskurser om invandrare och integrationsrelaterade frågor visar ett antal olika studier (t.ex. Wodak 2011: 64, van Dijk 2000:38, Hultén 2006:20). Jag konkluderar att så även är fallet i mitt eget material. Teman om brott och terrorism återkommer i såväl debattinlägg som ledarartiklar.10 Per Gudmundson är den av huvudaktörerna som övervägande ägnar sina texter åt brott och terrorism, i såväl ledarartiklar som egna debattinlägg. Den problembild som framkommer i texterna utgörs framförallt av den islamistiska terrorismen. Detta ämnesområde upptar även Per Gudmundson privata blogg http://gudmundson.blogspot.se/ där han i princip endast skriver om islamism. I dessa olika artiklar artikuleras ett slags hot- och riskdiskurser. Terrororganisationer som ”al-qaida”, ”al-shabaab” och mer allmänt benämnda ”jihadister” och ”islamistiska extremister” utgör i texterna ett globalt och ständigt närvarande hot som ”vi” måste skydda oss ifrån och kontrollera. Olika terroristgrupper ställs i texternas narrativ i motsättning till demokratiska värden som yttrandefrihet. Sverige blir i texterna en bricka i ett globalt krig mot terrorismen. Texternas ”lösningar” eller ”moral” tenderar att bestå framförallt av hårdare tag i form av skärpt lagstiftning och stärkt polisiär och politisk kontroll. Exempelvis föreslås att det ska bli straffbart för svenska medborgare att delta i träningsläger för terroriststämplade organisationer.11 Även med avseende till brottslighet och invandring propagerar Gudmundson för hårdare tag. I ledaren Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier (svd.se 25/06-11) diskuteras invandraren entydigt i termer av brottslighet. Här blir själva ”invandrarskapet” en huvudfaktor i människors brottsbenägenhet. Gudmundson hävdar att invandrargrupperna är så kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (på grundval av främst norsk statistik) att det kräver politiska krafttag och att större hänsyn bör tas till ”väljarnas oro” av de ledande partierna. Liksom inom förortsskildringarna kopplas överlag ”invandraren”, ”invandringen” och ”utlänningen” ihop med olika problem och avvikelse från det normala i dessa texter. Invandringen kostnader och förtjänster Ett tredje övergripande tema i materialet benämner jag ”invandringens kostnader och förtjänster”. Här diskuteras invandringen och integrationen delvis i termer av olika politiska och administrativa åtgärder, och delvis i termer av en större idédebatt om multikulturalismen.12 Artiklarna ligger i linje med Brunes beskrivning av hur

                                                                                                               10  Under denna tematik inordnar sig Gudmundsons ledare i SvD (25/06-11 och 10/01-13), hans debattinlägg på SVT/debatt.se (02/11-12 och 13/09-12) samt Neudings ledare i SvD (12/02-11) och debattinlägg i Jerusalem Post (07/04-12).

11  svt/debatt.se 2/11-12 och SvD 10/1-13.  12  Under denna tematik har jag kategoriserat Heinös debattinlägg Tvinga inte invandrarna att överge sina värderingar (DN 29/10-12) och Medborgarskap bör spegla svenskheten (Expressen 17/1-12) samt Neudings ledarartikel Hur klara öppenhet utan låglönejobb (SvD 24/10-12).  

  27  

nyhetsjournalistiken framförallt representerar invandrare som ”objekt” för olika politiska och administrativa åtgärder (1998:9). Här uttrycks ofta dels en liberal ekonomisk diskurs och dels en myndighets - och arbetsmarknadsdiskurs. Exempel på hur invandraren representeras som ett ekonomiskt och administrativ objekt och inordnas en myndighets- och arbetsmarknadsdiskurs finns i följande formuleringar:

Mediantiden för en nyanländ kommunplacerad invandrare att få jobb i Sverige är sju år, och så länge invandringen på så vis utgör en kostnad begränsas också mängden invandrare som vi är kapabla att ta emot (Neuding 24/10-11).

I Sverige är lönespridningen så liten att den högkvalificerade arbetskraften lika gärna kan söka sig till de lågkvalificerade jobben. Ekonomiskt blir skillnaden liten (Neuding 24/10-11).

I Heinös olika debattinlägg är det vägen till ”svenskheten” genom medborgarskapet som avhandlas (DN 29/10-12) och Expressen (17/1-12). Det politiska åtgärdsförslaget i bägge texterna är att medborgarskapet med olika medel, främst genom språktest och kunskapskrav, bör villkoras. Gemensamt för samtliga av Heinös texter är att integrationen diskuteras i termer av vad som krävs av invandraren för att kunna bli svensk. Här anförs också vikten av ett nationellt enande kitt och samhörighet med vissa gemensamma svenska värderingar. Exempelvis:

Vi vet nämligen att identitet spelar roll, för välfärd och för demokrati. Att välfärd fungerar bättre i nationellt homogena samhällen beror på att människor generellt premierar sin egen grupp. Det är lättare att vara solidarisk med någon man identifierar sig med. (Heinö i DN 29/10-12)

Även om själva invandrarens identitet eller kulturella särdrag aldrig artikuleras i texterna blir skillnaderna mellan ”det typiskt svenska” och ”det andra” en återkommande tankefigur. Invandraren välkomnas dock in i den svenska gemenskapen så länge hen uppfyller vissa uppställda krav. I flera av Heinös texter dyker assimilationsbegreppet upp (t ex i DN 29/10-12). Jag kommer här inte att lägga någon större vikt vid en utredning av assimilationsbegreppet men konstaterar att integrationsbegreppet är betydligt vanligare i den svenska debatten, och att assimilationsbegreppet i större utsträckning än integrationsbegreppet fordrar att minoriteter i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk och värderingar. Även i de texter som främst diskuterar multikulturalismen som idédebatt framställs kulturskillnader mellan det svenska och de invandrades kulturer som essentiella och mer eller mindre fixerade.13 Att det finns beständiga kulturskillnader, i exempelvis synen på mannen och kvinnan, och att stor etnisk diversitet i ett samhälle skapar social otrygghet framförs av Gudmundson:

Diversitet i sig tycks ha baksidor. Ju fler etniciteter i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra (2011/04-11).

                                                                                                               13  Multikulti dödförklarad även i Bergslagen? (Gudmundson i SvD 14/04-11) och Vi har aldrig haft mångkultur (Heinö i Axess nr.5, 2011)  

  28  

Det är framförallt den organiserade och statligt understödda multikulturalismen som ideologi som förkastas i dessa artiklar. Artiklarna tangerar det som Rydgren beskriver som etnonationalistiska och etnopluralistiska doktriner, dvs. föreställningar om att den etniskt homogena nationen antas skapa större social och politisk trygghet samt att olika ”kulturer” eller ”etniciteter” utgör monolitiska och determinerade enheter (Rydgren 2010:15). Vad som kännetecknar själva ”svenskheten” blir dock aldrig formulerat och i Heinös artiklar tillskrivs heller aldrig specifikt ”muslimer” eller någon annan etnisk minoritet vissa specifika egenskaper, dessa värden förblir outtalade. Textuell närläsning och intertextuell analys Nedan följer en analys av primärmaterialet, fem texter av mina elitskribenter och sex uppföljande texter på Avpixlat. 1) Neuding: Svensk idédebatt ingen exportsuccé (SvD 19/05-12) Kontext De nyhetshändelser/debatter som utgör bakgrunden till ledarartikeln består dels av ett omtalat uttalande av Fredrik Reinfeldt där han påstår att svensk arbetslöshet är låg bland ”etniska svenskar mitt i livet” (ett uttalande som enligt Neuding fått utstå ogrundad journalistisk kritik) och dels också av den så kallade ”hendebatten” där användning av det könsneutrala pronomenet ”hen” har diskuterats. Huvuddrag Artikeln utgör ett slags ”metakommentar” som tar upp och kritiserar ett antal fall av vad artikelförfattaren beskriver som undermålig svensk idédebatt. Dessa olika exempel på idédebatter menar Neuding är undermåliga i jämförelse med andra svenska exporter inom teknologi och läkemedelsforskning. Neuding använder i texten en väv av olika aktörer som får utgöra exempel på de tendenser som hon tycker sig se. Ett fåtal citeras direkt emedan de flesta refereras till indirekt. Aktörer som syns i texten utgörs av bl.a. ”svenska läkemedelsforskare” som utgör exempel på god svensk export. Psykologen Eva Rusz och statsminister Fredrik Reinfeldt utgör i texten ”offer” för den dåliga idédebatten, då deras olika uttalanden blir föremål för oriktig kritik. Därutöver spelar icke-namngivna ”opinionsbildare” och ”journalister” rollen som någon slags förövare i texten och löper enligt Neuding en risk att göra sig irrelevanta bland människor. Av de aktörer som citeras direkt hörs statsminister Fredrik Reinfeldt. Själva citatet utgörs dock endast av en liten snutt ur ett längre uttalande och bäddas så att säga in i Neudings beskrivning.

Jämför detta med det jobb journalister och tyckare har gjort när man ställs inför Fredrik Reinfeldts numera famösa uttalande om att svensk arbetslöshet är låg ´bland etniska svenskar mitt i livet´ (egen kursivering).

Överlag är gränserna mellan Neudings egen röst och de olika aktörer som används tämligen flytande, som exempelvis i citatet ovan. ”Journalister” och ”tyckare” blir

  29  

indirekta subjekt vars handlingar beskrivs av Neuding. I texten citeras en ledarkommentar på Aftonbladet som får representera det undermåliga jobb dessa journalister och ”tyckare” påstås ha gjort. ”Men när han skiljer på ’etniska svenskar’ och andra arbetslösa innehåller det även ett mått av skuldbeläggande. Om bara inte invandrarna fanns skulle han inte misslyckas med jobben…” citerar Neuding Aftonbladets ledare. Citatet ramas in av Neudings eget omdöme, som blir att denna typ av slutsats hade fått underkänt på en tenta i statsvetenskap eller filosofi. Likt en marionettspelare fogar Neuding ihop de olika aktörsrollerna i ett koherent narrativ, där vissa direkta citat används som representativa exempel och sedan argumenteras emot av Neuding själv. Kontrastverkan och den svenska säljbarheten Huvudtesen i texten kan avläsas redan i titeln: Svensk idédebatt ingen exportsuccé. Premisserna som bygger upp argumentet utgörs av olika exempel på den undermåliga svenska idédebatten. Det mest framträdande stilistiska greppet i texten utgörs av kontrastverkan. Exempelvis:

Se på Skype, Bambuser och Spotify. Svenska innovationer i framkant, skäl att vara stolt. Försök sedan hitta motsvarande succéexporter inom svensk idédebatt.

Här kontrasteras alltså ”succéexporter” som Skype, Bambuser och Spotify mot den svenska idédebatten som i texten exemplifieras genom dels ”hendebatten” och dels ”etnicitetsdebatten” (som uppkom till följd av Reinfeldts ovan citerade uttalande). Enligt Neuding är dessa debatter till skillnad från vad svenskar sysslar med inom teknologi och läkemedelsforskning undermåliga och av ringa betydelse internationellt. Termerna innovationer och succéexporter för tankarna till lexikala register hämtade från näringslivet och tyder på den borgerliga politiska diskurs som genomsyrar texten. Ytterligare ett exempel på den här typen av kontrasterande argumentationsteknik syns nedan.

Opinionsbildare ägnar sig på så vis åt något som få andra yrkesgrupper kan unna sig. En läkare kan inte diagnosticera en patient med cancer på basis av en diffus upplevelse av att det nog förhåller sig på det sättet. Men svensk idédebatt handlar till stor del om att känna på sig att den ena eller andra formuleringen är symptomatisk för dåliga värderingar och således måste betraktas som mycket upprörande.

Här används alltså läkaryrkets strikta metodik metaforiskt som en kontrast till en diffus och känslostyrd idédebatt där olika värderingar pekas ut som dåliga. Genomgående utgörs representationen av Sverige i texten som ett land rikt på teknologiska innovationer och läkemedelsindustri men fattigt på idéer. Exempelvis:

Förmodligen för att svensk idédebatt, till skillnad från det vi sysslar med inom exempelvis teknologi och läkemedelsforskning, ofta inte håller måttet.

  30  

Den implicita måttstock, efter vars egenskaper Sverige mäts i texten är dess säljbarhet. Idédebatten betraktas och jämförs analogt med anda produkter på en internationell marknad. Underliggande är en marknadsliberal ideologisk utgångspunkt. Själva innehållet i de debatter som kritiseras berörs egentligen aldrig närmare. Neuding undviker skickligt att själv gå in i ”etnicitetsdebatten” eller ”hendebatten”, istället riktas en mer generell kritik gentemot (andra) opinionsbildare och journalister.

Men svensk idédebatt handlar till stor del om att känna på sig att den ena eller andra formuleringen är symptomatisk för dåliga värderingar och således måste betraktas som mycket upprörande. På så vis riskerar journalister och opinionsbildare att göra sig irrelevanta bland människor som inte kan ta sig sådana friheter på jobbet.

Den kritik som framförs i det andra stycket ovan tycks vända sig mot någon slags ”politisk korrekthet” hos den övriga journalistkåren där olika formuleringar pekas ut som symptomatiskt för dåliga värderingar. Något som enligt artikelförfattaren riskerar medföra att journalistiken blir irrelevant för någon slags vanliga människor ”som suckade åt nyheterna den här veckan”. En viss populistisk ton kan spåras i flörten med dessa underförstått vanliga människor och deras misstro gentemot journalister och opinionsbildare. Avpixlat: Svensk idédebatt ingen exportsuccé (19/05-12) Kontext Detta osignerade inlägg publiceras på Avpixlat redan samma dag som Neudings originaltext publiceras i SvD. Huvuddelen av inlägget består av i princip hela Neudings originaltext som klipps in. Dock saknas originaltextens inledning, istället väljer Axpixlat att skriva en egen inledning, som sätter den inklippta originaltexten i nytt ljus. Eftersom inlägget skrivet på Avpixlat är väldigt kort återger jag det i sin helhet nedan:

BISARRA SVERIGE Bara i Sverige kan det vara ett problem att tala om landets etniska befolkning, spela nationalsången på nationaldagen, använda “han” och “hon”, debattera en förd politik som medfört massiva och förödande problem, etc, etc, etc. Paulina Neuding, chefredaktör på Neo och kolumnist på Svenska Dagbladet, konstaterar idag att vi har många svenska exportsuccéer att vara stolta över – idédebatten är dock inte en av dessa.

Rekontextualiseringsstrategier Här tar man alltså upp ett antal exempel på vad som benämns vara problem att tala om i Bisarra Sverige. Ett underliggande antagande tycks vara att dessa olika frågor tystas ned i den offentliga debatten. Ett antal övertolkningar av vad Neuding faktiskt uttrycker i sin text kan identifieras här. Det ena gäller att det skulle vara ett problem att överhuvudtaget tala om landets etniska befolkning, något som refererar till Neudings citat: Som denna vecka, när vi har diskuterat huruvida det är rasistiskt att tala om etniciteter. Ett citat som visserligen i sig självt är något tillspetsat och vagt. När det på Avpixlat- inlägget står skrivet att det skulle vara ett problem att överhuvudtaget

  31  

använda ”han” och ”hon” refereras till Neudings beskrivning: Eller när vi talar om att avskaffa könen med hjälp av ett nytt pronomen. Dessa påståenden blir på Avpixlat transformerade andrahandstolkningar av den kritik som Neuding riktar i sin artikel gentemot svensk idédebatt. Neuding tar visserligen upp just ”hendebatten” som ovidkommande internationellt sett och ”etnicitetsdebatten” som följde på Reinfeldts uttalande som präglad av lösryckt tyckande, men därutöver kopplas Neudings transformerade påståenden ihop med ett antal andra lösryckta påståenden som Neuding överhuvudtaget inte berör i originaltexten: att det skulle vara ett problem att spela nationalsången på nationaldagen och debattera en förd politik som medfört massiva och förödande problem. Sammantaget anpassas representationen av Sverige för att bättre passa Avpixlats agenda – ett land där ett politiskt korrekt etablissemang tystar ned och kontrollerar vad som får och inte får diskuteras. Det sista exemplet som tas upp, att det skulle vara ett problem att debattera … en förd politik som medfört massiva och förödande problem… syftar förstås på svensk integrationspolitik. Genom att koppla samman dessa svepande påståenden till ett koherent narrativ, styrs en presumtiv läsare i tolkningen av den inklippta originaltexten. Påståenden som i Neudings text lämnas något vagt formulerade, kopplas tydligt ihop med ”invandringsproblemet” och anti-etablissemangskritiken i inledningen av Avpixlat. Neudings slutsats att vi har många svenska exportsuccéer att vara stolta över, dock inte ”idédebatten” fogas utan större svårigheter in i den anti-etablissemangsdiskurs som råder på Avpixlat. Kritiken mot en självcensurerande idédebatt som styrs av ett politiskt korrekt etablissemang är ett bärande tema i inläggen på Avpixlat. Paradoxalt nog hämtas denna slutsats från ledarsidan på Sveriges näst största dagstidning. I Avpixlats inledning läggs den liberalpolitiska diskurs som präglar Neudings text åt sidan till förmån för en svepande populistisk anti-etablissemangskritik som är underbetonad men, enligt min tolkning, skönjbar i originaltexten. 2) Gudmundson: Tintin och det postkoloniala guldet” (SvD 26/09-12) Kontext Denna mycket korta ledarartikel tar avstamp i den mediala diskussion som uppstod i samband med att den konstnärlige ledaren för ungdomsbiblioteket på kulturhuset, Behrang Miri, valde att ta bort samtliga Tintinalbum från bibliotekets utbud p.g.a. albumens rasistiska och koloniala framställningar av bl.a. mörkhyade. Beslutet kom dock snabbt att ändras av kulturhusets ledning. Huvuddrag Per Gudmundsons artikel avhandlar Miris bakomliggande motiv till beslutet och varför ett sådant i grunden felaktigt beslut kunde verkställas. Huvudaktörer utgörs i texten framförallt av Gudmundson själv och Behrang Miri. Miri blir i texten en aktör vars handlingar och motiv refereras till och beskrivs utifrån Gudmundsons tolkningar. Ett

  32  

hierarkiskt maktförhållande kan observeras där Gudmundsons beskrivningar blir den för läsaren ”objektiva” framställningen av Miri. Illegitimeringen av Behrang Miri som subjekt Stilmässig präglas texten av ett raljerande tonfall, vilket kan observeras redan i textens titel. Där det postkoloniala guldet blir en metafor för hur mycket pengar man som kulturarbetare kan tjäna på antirasistiska ungdomsprojekt. Någon helt entydig tes i texten är svåridentifierbar men ett ifrågasättande och demaskerande av Miris personliga motiv bakom den kritiserade Tintinkontroversen tycks vara huvuduppgiften, detta genom att dra slutsatser om Miris motiv utifrån hans tidigare arbeten. Gudmundson refererar till Miris projekt ”Rörelsen Gatans Röst & Ansikte”: RGRA:s verksamhetsberättelse vittnar om födgeni: Arvsfonden, Socialstyrelsen och

Malmö Stad betalar. Arbetsförmedlingen bistår med arbetskraft, det kommunala bostadsbolaget MKB med lokal. Härutöver är ABF, Folkets hus och Folkets Bio involverade. Inte illa på drygt 40 betalande medlemmar.

Han anspelar på hur effektivt Miri utnyttjat statliga medel för att driva igenom sina projekt. Födgeni för tankarna till affärsvärlden och hur man genom mycket små medel lyckas driva ett vinstdrivande projekt. Att Miri representeras som en opportunistisk entreprenör är ett bärande tema i texten.

Kulturhuset backade. Tintin är kvar på barnbiblioteket, men många undrar ändå hur tanken ens kunde uppstå.

Anslaget ovan bildar den lilla bakgrund som ges till nyhetshändelsen som sedan diskuteras. Detaljerna antas publiken vara bekant med. Här ställer Gudmundson de frågor som många undrar, dvs. hur kunde denna oförrätt gentemot yttrandefriheten ske? Genom att använda sig av greppet att positionera sig som företrädare för gruppen av de många som undrar motiverar Gudmundson sitt inlägg. Ordvalen … hur tanken ens kunde uppstå tyder på artikelförfattarens värderande tolkning av händelsen, dvs. som ett gravt felaktigt beslut som nu har åtgärdats, men vars utgångspunkter måste härledas. Artikelförfattaren tillåter sig i texten att peka ut Miri som ett problemsubjekt och fråntar skickligt Miri det egna motivet till tilltaget. Den konstnärlige ledaren för unga, Behrang Miri, lever på affärsidén att Väst

genomsyras av rasism, och att lösningen är en ny, frigörande ungdomskultur med revolutionär kraft.

I citatet ovan framställs Miri som en opportunistisk karriärist vars antirasistiska verksamhet reducerats till en ”affärsidé”. En representation som syns tydligt också i titeln ”Tintin och det postkoloniala guldet”. I den världsbild som framställs i texten är

  33  

antirasistiska eller ”postkoloniala” kulturprojekt en ”guldgruva” och snabba cash för kulturarbetare som Miri. I artikeln saknas dock en förklarande kontext, där Miris tilltag sätts in i ett sammanhang av en diskussion om just de strukturer som Miri hoppades motverka. Istället för att föra en argumentation med utgångspunkt i själva de problemen som händelsen kan antas illustrera, exempelvis: ”rasism i barnböcker” kontra ”yttrandefrihet och censur”, utgörs kärnan i Gudmundsons text av ett ifrågasättande av Miri som person. Exempelvis:

Miri själv har inte gått lottlös: NE:s.kunskapspris, Årets Glädjespridare i Malmö och stipendium från Stiftelsen Göra Gott är bevis för att man kan gå långt om man säger exakt vad kulturbyråkrater vill höra: ”Samma frustration i miljonprogrammen som på Tahrirtorget”.

Återigen representeras Miri implicit som en opportunistisk affärsidkare som lärt sig säga …exakt vad kulturbyråkrater vill höra. Antirasistiska kulturyttringar blir enligt Gudmundson ett vinstgivande koncept, utan förankring i någon reell problematik eller övertygelse. I ett annat sammanhang skulle uppräknandet av de utmärkelser som Miri mottagit kunnat utgöra en hyllning till hans förtjänster men i Gudmundsons text blir dessa istället bevis på hans skickliga inställsamhet hos ett förmodat kulturetablissemang. Satsen ”… samma frustration i miljonprogrammen som på Tahrirtorget´” syftar på ett debattinlägg som Miri tidigare skrivit på Newsmill, där han liknar ”frustrationen” i Sveriges miljonprogram vid frustrationen hos demonstrerande under den arabiska våren. Ur ett ideologiskt perspektiv skulle textens lustmord på Miris motiv kunna betraktas som ett symboliskt slag mot föreställningar hos ”kulturvänstern”. Miris val att ta bort Tintin, tycks här ha hamnat i motsättning till ett ideologiskt överordnat värde hos en maktutövande kulturell ”elit”, nämligen den omhuldade yttrandefriheten, som närmast kan betraktas som en kulturell ryggmärgsreflex. I Gudmundsons artikel blir uppdraget tydligt: att underminera Miris person. Avpixlat: Gudmundson synar Behrang Miri och svensk kulturvänster (29/09-12) Kontext Det här inlägget är publicerat på Avpixlat.info, tre dagar efter det att Gudmundsons artikel publicerades i SvD. Inlägget är i likhet med många andra inlägg på Avpixlat osignerat. Genom hyperlänkar refererar texten direkt tillbaka till Gudmundsons originaltext på SvD.se. Även andra artiklar om Behrang Miri som ligger ute på Avpixlat länkas till. Cirka halva textytan i inlägget utgörs av ett långt citat inklippt direkt från själva originaltexten. Men genom att citatet föregås och avslutas med textsjok skrivet av skribenten på Avpixlat så hamnar texten i ett nytt tolkningssammanhang.

  34  

Rekontextualiseringsstrategier I inläggets titel Gudmundson synar Behrang Miri och svensk kulturvänster blir Avpixlats tolkning av Gudmundsons text synliggjord, det är inte bara Miri som synas i artikeln utan hela kulturvänstern, ett begrepp som aldrig används i originaltexten. Här flyttas gränsen för vad det är som faktiskt diskuteras från det specifika i Miris tilltag hos Gudmundson till det allmänna och spekulativa i kulturvänstern på Avpixlat. Men kanhända är det möjligt att även i Gudmundsons text läsa in kritiken gentemot Miri som en kritik gentemot just en symbolisk representant för ”kulturvänstern” men detta sägs alltså aldrig explicit i Gudmundsons originaltext.

Svenska Dagbladets rättframme ledarskribent Per Gudmundson är glad att Kulturhuset backade från sin konstnärlige ledares, Behrang Miri, idé om att rensa ut Tintin från bokhyllorna. Liksom många av oss andra undrar dock Gudmundson hur tanken på något dylikt ens.k.unde uppstå.

Här konstitueras alltså bilden av Gudmundson som en ”rättfram ledarskribent.” Presumtivt antas att Gudmunsson är glad över att Tintin är tillbaka på Kulturhuset, återigen ett exempel på någonting som aldrig sägs explicit i originaltexten men skulle kunna utläsas utifrån Gudmundsons kritik gentemot Miri. Satsen Liksom många av oss andra… syftar på Gudmundson formulering men många undrar ändå hur tanken ens kunde uppstå, Avpixlat förstärker härmed Gudmundsons bild av opinionsklimatet. Representationen av invandrarna Miri samt ledaren för Afrosvenskarna riksförbund Kitimbwa Sabuni – som blir ytterligare en kritiserad aktör i texten – kan utläsas i ett senare stycke:

Vi som har sett Afrosvenskarnas Riksförbunds i SVT:s kulturnyheter om hur utrensningen var en helt normal och okontroversiell åtgärd (i Sabunis våta dröm om ett kulturtotalitärt Sverige) är kanske inte förvånade över att åsiktsfränden Miri kom på detta tilltag men väl över det inflytande som den har över kulturdebatten.

Subjektet ”Vi” används för att appellera till en kollektiv åsiktsgemenskap bland de som sett ”…Kitimbwa Sabuni få bre ut sig…” En markering som stärker den egna grupptillhörigheten genom att peka ut de främmande föremålen, i det här fallet Sabuni och Miri. En strategi typiskt förekommande i rasistiska diskurser är just den här typen av binära dikotomier av ”vi” och ”de” som tydligt sluter sig opposition mot utpekade representanter för de andra. Här blir också de ideologiska föreställningar som ligger till grund för stora delar av Avpixlats verksamhet deducerbar. Nämligen kampen mot den politiskt hyperkorrekta kulturvänstern som afrosvensken Kitimbwa Sabuni och Miri antas representera. Invandrarna Sabuni och Miris blotta närvaro i den offentliga debatten utgör i texten ett hot. Raljant används Sabunis våta dröm om ett kulturtotalitärt Sverige som en konspiratorisk illustration över vad som händer när ett mångkulturellt PK-etablissemang tillåts offentligt inflytande.

  35  

3) Neuding: Malmö: Hatred of Jews in a Swedish city (Jerusalem Post 04/07-12) Kontext Den här debattartikeln är skriven i den israeliska tidningen Jerusalem Post och tar sin utgångspunkt i en större debatt angående de antisemitiska hatbrott som drabbat Malmö. Artikeln är den enda i mitt material som inte publicerats i Sverige (även om den är fullt tillgänglig på nätet och skriven på engelska). Huvuddrag Artikeln handlar om antisemitismen i Malmö och hotet mot den judiska minoriteten. Ett antal aktörer kan identifieras i texten: Rabbinen Shneur Kesselman, Malmös borgmästare Illmar Reepalu och inte minst Neuding själv som också hon utgör en aktivt handlande aktör i texten. I artikelns anslag använder Neuding Rabbinen Shneur Kesselman. Han får representera en av de judiska malmöinvånare som drabbats av det antisemitiska våldet - ett offer.

Rabbi Shneur Kesselman is used to running. (….) he recalled an incident when a car began backing into him and his wife as they were crossing the street. Again Rabbi Kesselman found himself running through the streets of Malmö. ”I have never been so frightened” he told me.

Anslaget ger läsaren en tydlig bild av de antisemitiska hatbrott som utgör textens klangbotten. Rabbinen som flyr från ett okänt hot genom Malmös gator blir en målande illustration som väcker konnotationer till historiska scenarion av judar på flykt. Konstruktionen av det demografiska hotet

Anti - Semitic hate crimes are on the rise in Sweden, and as in France and Great Britain, the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world.

Det antisemitiska våldet representeras i satsen ovan som kopplat till en ”ökad immigration från den muslimska världen”. Neuding gör sig skyldig till en kollektivisering av den ”muslimska världen” som misstänkliggörs och entydigt pekas ut som förklaring till det antisemitiska våldet i Malmö. Muslimerna representeras som en homogen grupp. Några bakomliggande vetenskapliga belägg som stärker påståendet, eller preciseringar av det mångtydiga ”muslimska världen” återfinns inte. Identiteter som skapas i texten är tydliga: den judiska minoriteten står som offer och den muslimska invandraren är förövaren. Dessa tämligen entydiga och rigida relationsbeskrivningar kan ha sin förklaring delvis i den publiceringskontext som präglar texten, dvs. en israelisk konservativ tidning. Några rader senare skriver Neuding:

In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year olds, ethnic Swedes are now a minority. Unlike in Stockholm these demographic changes are immediately reflected in city life.

  36  

Den här typen av representation av muslimer, där ett ökat barnafödande utgör ett demografiskt hot mot ”etniska svenskar”, är ett typiskt och återkommande inslag i intoleranta rasistiska diskurser. Uttalandet väcker till liv en världsbild som präglas av föreställningar om att muslimerna utgör ett immanent hot mot den demokratiska västvärlden genom sitt blotta barnafödande, där själva namnet ”Muhammed” blir en symbolisk representation för de andra. Neuding skiftar därefter fokus och förankrar sitt argument om att antisemitiska hatbrott har sin orsak i den muslimska invandringen genom ett belysa ett antal exempel. Bl.a. påtalar hon att organisationen Simon Wiesenthal Center utfärdat en varning till judar som reser till Malmöområdet, att en fredlig judisk demonstration fick stoppas av polisen p.g.a. en bomb som exploderade år 2008 och att Malmös borgmästare Illmar Reepalu gjort sig skyldig till anti-semitiska uttalanden upprepade gånger. I texten bildar dessa löst sammanhängande exempel ett koherent mönster som framkallar bilden av en hotad judisk minoritet. Att en representant för det politiska etablissemanget dvs.. Reepalu gör sig skyldig till antisemitiska uttalanden bildar en bakomliggande fond till problembeskrivningen. Här refererar Neuding till ett omdiskuterat citat där Reepalu påstår att den judiska församlingen blivit infiltrerade av SD, ett uttalande som Reepalu fått stark kritik för och tvingats ta tillbaka. Sammantaget representeras myndigheterna i texten som valhänta, de har negligerat att bemöta det antisemitiska hotet. I det avslutande stycket renodlar Neuding sina argument och knyter ihop säcken.

In Malmö, as elsewhere in Sweden crime among immigrant youth is constantly explained as a matter of social inequality. Swedish mailmen, ambulance drivers and fire fighters have at times not been able to perform their duties in immigrant neighbourhoods, something Swedish media and politicians on the Left tend to describe as a consequence of discrimination and poverty – a bold analysis on one of the worlds most generous welfare havens for refugees. Also hate crimes committed by members of the immigrant community is rarely being described as a matter of values; instead the perpetrators are referred to as victims.

Här uttrycks en stark kritik mot vad som kan betraktas som en opponerande politisk diskurs där istället strukturella problem och orättvisor framförs som huvudorsaken bakom hatbrott och förortsrelaterat våld. Dessa perspektiv bortförklaras bryskt med att Sverige är ett av världens mest generösa flyktingmottagande länder. Här är perspektivet tydligt sett ur myndigheternas perspektiv: brandmännen och brevbärarna kan inte göra sitt jobb. Överlag väljs dessa strukturella perspektiv som tar fasta på arbetslöshet, utanförskap och diskriminering på arbetsmarknaden bort i Neudings text. Istället pekar Neuding på att hatbrotten är ett entydigt resultat av skilda ”värderingar”, där muslimska emigranter entydigt representeras som förövare och den judiska minoriteten som offer. Genom att betrakta hatbrotten som en ”värderingsfråga” tangerar Neuding föreställningar om att olika kulturer innehar väsensskilda kulturer och värderingar, en tankefigur som ibland refereras till som ”new racism” och gör gällande att olika kulturer är essentiellt olika. Tankesättet är ett återkommande drag i högerpopulistiska nationalistiska sammanhang. Det blir närmast explicit klargjort att

  37  

den ”muslimska gruppen” betraktas inneha vitt skilda värderingar från de västerländska. Avpixlat: Alltför sanningsenlig bild av Malmö upprör twittervänstern och Vänsterpöbeln fortsätter attackerna på Neuding (08/04-12 och 10/04-12) Kontext Jag analyserar två anonyma inlägg på Avpixlat som båda tar upp Paulina Neudings debattinlägg, Malmö: Hatred of Jews in a Swedish city i Jerusalem Post. Inläggen består av mycket korta kommentarer. Rekontextualiseringsstrategier Dessa inlägg utgör en något annorlunda rekontextualiseringstrategi än tidigare inlägg. Bägge inläggen består av kommentarer angående olika twitterinlägg, kritiska till Neudings debattinlägg. Här blir ett antal twitter-användare uthängda i ett slags ”name and shame”- strategi. Dessa kritiker beskrivs som ett ”ojande” och homogent kollektiv av vänsteretablissemang, och benämns ”vänsterpöbel” eller ”Twittervänstern” och ”Vänsterns pöbeldagis”:

SANNINGEN SVIDER Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, fortsätter att beskriva situationen för judar och den allmänt urspårade situationen i gangsterstaden Malmö i utländsk media, senast i The Jerusalem Post. Neuding måste ha kommit lite för nära pudelns kärna för att det ska vara hälsosamt för Twittervänstern som nu kollektivt ojar och jämrar sig med Eric Rosén, “nyhetschef” för skvallersajten Nyheter24 (där man både låter reella dödshot stå kvar i kommentarsfälten och fabulerar nyheter), i spetsen.

Neuding refereras till i egenskap av sin position som chefredaktör för Neo. Själva de motreaktioner som Neuding mött i mikrobloggen, Twitter, förklaras genomgående av att hon kommit alltför nära ”sanningen” om ”gangsterstaden Malmö”. I dessa inlägg rekontextualiseras inte själva artikeln Neuding skrivit, utan endast olika reaktioner som i raljant polemik tolkas i termer av en ”kollektiv härdsmälta”. De aktörer vars twitter-kommentarer refereras till får sina personliga motiv illegitimerade, Eric Rosén beskrivs som en ”nyhetschef” för en skvallersajt som fabulerar nyheter och låter dödshot stå kvar i kommentarsfälten. En genomgående strategi är att inläggen hyperlänkar till andra artiklar på Avpixlat om de uthängda aktörerna.

Själva de motreaktioner som Neuding mött verkar i princip vara tillräckliga för att motivera att Neudings artikel betraktas som sanningsenlig. Polemiken mot ”vänstern” och det politiskt korrekta utgör huvudinslaget i bägge inläggen som genomsyras av den på Avpixlat dominerande förställningen om att det politiskt korrekta etablissemanget döljer sanningen om det muslimska hotet och har åberopat multikulturalismen som statsreligion:

(…) i Sverige får inte sanningen och fakta yppas i de fall då dessa inte överensstämmer med konsensus dikterad av Aftonbladets ledarredaktion och ett gäng högljudda politiker

  38  

och journalister som aldrig gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv, utan fötts in i en starkt nepotismskadad omgivning där snällismen och mångkulturen är den nya inofficiella statsreligionen.

Här blir Neuding använd som ett av få undantag inom etablissemanget som vågar säga sanningen. Hennes belackare kan därmed hängas ut.

4) Gudmundson: Mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen demokrati är i arabvärlden (debatt.svt.se 13/10-12) Kontext Texten är skriven på SVT:s webb- baserade debattforum (debatt.svt.se) och är en del i en länge diskussionstråd om den arabiska våren. Gudmundsons text publicerades den 13 september kort efter det att den amerikanska ambassadören i Libyen blivit mördad och det är i ljuset av denna nyhetshändelse som artikeln skrivits. Huvuddrag Gudmundsons inlägg består av en kritisk inventering av demokratiseringsprocessen i olika länder som varit del i den s.k. Arabiska våren. Med utgångspunkt i den amerikanske ambassadörens död i Libyen tar Gudmundson upp olika exempel på följderna av den arabiska våren, hämtade från länderna Egypten, Tunisien och Syrien. Efter sin redogörelse konstaterar Gudmundson att en allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär dröja i regionen. I inlägget används en lång rad olika aktörer. Här syns ”vanliga hederliga medborgare” som får representera någon slags offer och ett legitimt folkligt uppror. Dessa aktörer består av: familjer, tobakshandlaren på hörnet, religiösa minoriteter, alkoholförsäljare, den amerikanske ambassadören och kvinnor som inte går täckta. I texten ställs dessa aktörer mot olika förövare i form av terrorister och diktatorer, bland dessa syns: tillresta jihadister, talibaner, al-Shabaab, Familjen al-Assad,  Muammar Khadaffi, och Hosni Mubarak. Dessa aktörer står i en tydlig polemik mot varandra, som offer och förövare i textens narrativ. ”Väst” och ”de andra” En utgångspunkt i Gudmundsons text tycks vara att tidigare journalistiska analyser av den arabiska våren varit alltför hoppfulla och satt händelserna i ett ”rosa skimmer” och missvisande klistrat på etiketter som ”frihetsrörelse” och ”demokratiaktivister”. Att nedmontera denna förklaringsram tycks vara ett huvuduppdrag i texten. Huvudtesen sammanfattas i slutet av artikeln:

Men, som den amerikanska ambassadören i Libyen så tragiskt har fått erfara, någon allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär inte utvecklas än på länge.

Premisserna som föranleder denna slutsats, består av summariska lägesbeskrivningar från Libyen, Egypten, Syrien och Tunisien. Här får olika specifika incidenter tala för

  39  

demokratitillståndet i hela ”regionen”. Främst används attacken mot den amerikanska ambassaden, där den dödade ambassadören blir ett symboliskt offer för demokratin.

Nu, när vi nås av beskedet att en mobb utrustad med en granatkastare har mördat den amerikanska ambassadören och flera andra tjänstemän i libyska Benghazi, framstår det så tydligt som någonsin hur svår en demokratiseringsprocess kommer att vara i regionen.

Den mycket allmänna benämningen ”regionen” utgör i texten en representation för utvecklingen i hela arabvärlden, som därmed likställs. En gemensam kultur och utveckling antyds således. Intressant att poängtera är att Gudmundson valt att inte återge några bakomliggande orsaksförhållanden till attentatet mot den amerikanska ambassaden i texten. Den större politiska och sociala kontexten lämnas därhän. Gudmundson använder i texten subjektsformen ”vi”, ett flertal tillfällen i syfte att skapa ett relationsförhållande och samhörighet med en presumtiv läsare. I citatet ovan är det ett ”vi” som nås av beskedet om att den amerikanska ambassadören dödats. Detta ”vi” skapar en gemenskap mellan honom och läsaren, som implicit tycks referera till ett allmänt ”vi i västvärlden” med vissa gemensamma värderingar. Ytterligare exempel syns i en senare sats där Gudmundson diskuterar läget i Syrien:

Uppgifter inifrån franska Läkare utan gränser antyder att så mycket som hälften av krigarna är utländska, och alltså av den art vi i Västvärlden normalt terroriststämplar.

Här blir representationen av och dikotomin mellan den demokratiska ”Västvärlden” och ”de andra” märkbar. I satsen explicitgörs att ”vi” åberopar just ” vi i Västvärlden” och en gemensam identitet. Artikelförfattaren tycks dels rikta sig till – och föra just ”den vita gruppens” talan. Benämningen av terrorister som en ”art” är ett intressant ordval som tycks implicera någon form av biologiska särdrag. I texten görs dock också vissa nyanseringar gentemot att utvecklingen under den arabiska våren skulle se likadan ut i alla länder.

”Utvecklingen är förstås inte likartad över hela denna jättelika region” skriver Gudmundson. Men trots förbehållen om ländernas olika villkor tycks de exempel som anförs peka i en och samma riktning. I Egypten har det gått förhållandevis bra menar Gudmundson men skriver samtidigt att avsättandet av den cyniska diktatorn Mubarak och efterföljande val lett till ”….ett kvävande militärstyre som bakgrund och med ett islamistiskt styre som resultat.” I exemplet Tunisien framförs att de fundamentalistiska salafisterna vuxit sig allt starkare och att attacker mot religiösa minoriteter, och kvinnor utan slöja, blivit vanligare, trots att presidenten Marzouki säger sig förorda pluralism och demokrati. Om exemplet Syrien skriver Gudmundson att det knappast rör sig om något demokratiuppror alls. Därefter gör Gudmundson dock återigen vissa förbehåll mot sina egna slutsatser, genom att poängtera att den arabiska vårens uppror faktiskt också fört någonting gott med sig, och att det också finns ”hederliga medborgare” som tröttnat på vanstyre och förtryck:

Folket har visat, i land efter land, att det faktiskt kan resa sig. Det är inte mycket till folkstyre. Men det är åtminstone något folkligt inflytande i att utse statsledning. Det är framsteg anser jag.

  40  

Texten i sin helhet genomsyras av en viss intern ambivalens. Mycket hårdragna slutsatser följs av vissa mindre reservationer och nyanseringar, som i citatet ovan. En diskursiv strategi som kan antas stärka textens legitimitet. En tendens till positiv självrepresentation och negativ representation av de andra kan identifierats, där Gudmundsson framställer sig själv som att han gör en generös tolkning av läget. Nyanseringarna följs dock alltid av ett men, exempelvis:

Men den arabiska våren är alltså inte ett, i traditionell mening, demokratiskt projekt.

Texten i sin helhet såväl som citatet ovan, knyter i viss mån an till etnocentriska diskurser där en enhetlig (vit) europeisk kulturellidentitet som överlägsen i förhållande till andra icke-europeiska kulturer antyds. Detta är tydligast i textens slutsats:

Men, som den amerikanska ambassadören i Libyen så tragiskt har fått erfara, någon allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär inte utvecklas än på länge.

Citatet ovan antyder vissa inneboende skillnader i möjligheten till själva förståelsen för demokratiska värden, vilket leder läsaren till tolkningen av att yttrandefrihet är en individuell egenskap snarare än en fråga om utbildningsstrukturer osv.

Avpixlat/Dagerlind: Muslimer saknar förståelse för demokratiska värden (16/09-12) Kontext Detta inlägg publiceras på Avpixlat tre dagar efter det att Gudmundson publicerar sin artikel på svt.debatt.se. Till skillnad från många andra inlägg på Avpixlat är denna text signerad snarare än anonym. Texten utgör till skillnad från andra kortare inlägg, en slags självständig krönika, men tar sin utgångspunkt i Gudmundsons debattinlägg. Inlägget hyperlänkar också tillbaka till originaltexten på svt.debatt.se. Inlägget efterföljs av en kommentarstråd med 717 unika inlägg, vilket tyder på att det vållat viss uppmärksamhet på Avpixlat. Rekontextualiseringstrategier Rekontextualiseringen av originaltexten synliggörs redan i inläggets titel. Gudmundsons egen titel: Mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen demokrati är i arabvärlden transformeras i Avpixlats regi till: Muslimer saknar förståelse för demokratiska värden. Gudmundson användning av ”Arabvärlden” blir på Avpixlat liktydigt med muslimer i allmänhet och här diskuteras deras inherenta egenskaper. Titeln är en fingervisning av det nya narrativ som Gudmundsons kritik av den arabiska vårens demokratiseringsprocesser hamnar i. Dagerlind skriver inledande att han har hämtat sin egen titel direkt från Gudmundson, vilket alltså inte stämmer men ger sken av en åsiktsgemenskap mellan Dagerlind och Gudmundson. Inlägget inleds med:

  41  

Rubriken ovan har jag lånat ur en artikel på SVT Debatt signerad Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson, en av få inom mediaetablissemanget som valt att tala klarspråk om islam i stället för att politiskt korrekt släta över, sopa under mattan och förneka den avgrund som skiljer västerländska demokrater från muslimska teokrater.

I citatet synliggörs dels synen på Gudmundson och medieetablissemanget och dels den islamofoba världsbild som förmedlas. Här betraktas alltså Gudmundson som ett av få undantag i det politiskt korrekta medieetablissemanget som vågar tala klarspråk om islam. Att Gudmundson innehar en status som ledarskribent på Svenska Dagbladet, skrivs troligen ut för att stärka textens legitimitet. Det här kommer inte från vem som helst utan en ledarskribent. Gudmundson blir en förebild som inte censurerar sanningen om det muslimska hotet, som annars döljs för allmänheten.

När våra opinionsbildare och politiska ledare nu står på kö för att visa sin beredvillighet att montera ned demokratin i syfte att stryka de medeltida muslimerna medhårs, är det befriande att läsa en artikel som den av Per Gudmundson på SVT Debatt.

Gudmundson kritiska bedömning av den arabiska våren tas som intäkt för att rikta svepande kritik gentemot muslimer i allmänhet, och deras invasion av västvärlden. Här kopplas citat hämtade från Gudmundson ihop med ett större och konspiratoriskt narrativ där Europa invaderas av muslimer:

Tyvärr är det inte märkbart mycket bättre ställt bland de muslimer som sedan några decennier i miljontal invaderar Europa och Nordamerika från dessa avlägsna och underutvecklade kulturer.

Själva invasionen av Europa från invandrare som härstammar från avlägsna och underutvecklade kulturer är en typisk och återkommande tankefigur inom islamofoba och rasistiska diskurser. Bland de insprängda citat som hämtas från Gudmundson används syns själva den slutsats som avslutar originaltexten:

Men, som den amerikanske ambassadören i Libyen så tragiskt har fått erfara, någon allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär inte utvecklas än på länge.

Gudmundson spekulativa och svepande idé om allmän avsaknad av förståelse för demokratiska värden, passar mycket väl in i den världsbild som framträder på Avpixlat och kan mycket enkelt placeras om i ett större främlingsfientligt narrativ, utan de nyanseringar som finns i originaltexten. En dikotomi, om än inte starkt betonad, mellan ”väst” och de ”andra” kan observeras redan i Gudmundsons text men blir i det rekontextualiserade inlägget på Avpixlat själva huvudbudskapet.

  42  

5) Heinö: Medborgarskap bör spegla svenskheten (Expressen 17/1-12) Kontext Heinös artikel är ett debattinlägg i en större pågående diskussion om integrationsfrågor i allmänhet och själva medborgarskapets betydelse i synnerhet. Utgångspunkter för inlägget utgörs av en ny undersökning som presenterats av integrationsminister Erik Ullenhag om hur det svenska medborgarskapet ska kunna ”uppvärderas” samt folkpartiets tio år gamla förslag om att införa språktester för att bevilja medborgarskap. Huvuddrag Texten utgörs huvudsakligen av en argumentation om hur medborgarskapet på ett tydligare sätt ska kunna knytas till ”svenskheten”. För att göra detta menar Heinö att språket tydligare måste kopplas ihop med medborgarskapet, vilket därmed skulle höja medborgarskapets status. Heinös huvudförslag består av att medborgarskapet fortsättningsvis bör kombineras med ett språktest, vilket skulle göra medborgarskapet till ”(….) ett kvitto på svenskhet”. De aktörer som syns i texten består huvudsakligen av Heinö själv som blir en slags osynlig bedömare av andras argument, samt integrationsminister Ullenhag, som blir ett bollplank mot vilket Heinö bollar och jämför sina egna förslag. Därutöver syns också allmänt benämnda ”nyankomna” ”invandrare” och ”svenskar”. Invandraren blir i texten ett anonymt objekt som diskuteras i termer av olika myndighetsåtgärder, en slags identitet utan egenskaper som diskuteras utifrån vad som krävs för att denne ska kunna bli svensk. Hårdare krav i mjukare språkdräkt Bland de argument som diskuteras i texten syns:

Antingen ökar man skillnaden i rättigheter mellan medborgare och icke-medborgare, konkret genom att frånta icke-medborgare vissa politiska och civila rättigheter som de har i dag.

Exakt vad som menas med att öka skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare, och vilka rättigheter som i så fall skulle fråntas dessa icke-medborgare framgår inte. Antagligen är detta ett medvetet val av skribenten. Sådana förslag – exempelvis att göra det svårare för papperslösa att få tillgång till vård – skulle kunna betraktas som politiskt kontroversiella och en tämligen hård linje. Argumentet ovan, att öka skillnader i rättigheter mellan icke-medborgare och medborgare kommer dock Heinö fram till är fel väg att gå. Även om han konstaterar det är problematiskt att skillnaderna mellan medborgare och icke-medborgare idag är så små.

I grunden ska valet att bli medborgare vara frivilligt. Det bör vara möjligt att kunna leva i ett land även under en längre tid, med långtgående rättigheter, utan ambitionen att bli medborgare.

Det är alltså inte av humanitära skäl som civila och politiska rättigheter inte bör fråntas ”icke-medborgare”, utan för att detta skulle innebära inskränkningar i

  43  

valfriheten. Genomgående blir representationen av själva medborgarskapet i texten förknippat med positiva egenskaper som ”gemenskap”, något som ska uppvärderas, och vars status ska höjas. Exempelvis:

Medborgarskapstanken vilar på en idé att vi i offentligheten är jämlika individer, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet. Ju mer vi ser varandra som medborgare, snarare än som representanter för olika kollektiv, desto större chans att vi kan skapa sammanhållning och motverka diskriminering.

Medborgarskapet förknippas med sammanhållning och ska alltså motverka diskriminering. I liberal anda framförs att vi alla är jämlika individer, en idé som står i viss kontrast till Heinös tidigare argument om att frånta icke-medborgare vissa civila och politiska rättigheter. Även själva den politiska åtgärd som utgör textens huvudförslag, kan betraktas stå i viss kontrast till den liberala idén om att vi i offentligheten är jämlika individer, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet. Dvs. förslaget om att införa språktest för att överhuvudtaget få bli medborgare, att dessa språkkrav även bör kombineras med någon slags kunskapsfrågor om det svenska samhället nämns av Heinö i förbifarten. Integrationsminister Erik Ullenhags förslag, om att kombinera medborgarskapet med en ceremoni och på så vis höja dess status är enligt Heinö rimligt men otillräckligt. Heinös förslag om språktest skulle kunna förstås i termer av ett villkorat medborgarskap och hårdare krav för medborgarskap och i förlängningen för att bli svensk men presenteras i texten i termer av något positivt, ett ”statushöjande”. Förslaget är i princip identiskt med folkpartiets tio år gamla "kravställande" integrationspolitiska riktning. En linje som kom att anklagas för att underblåsa rasistiska föreställningar och försätta folkpartiets dåvarande talesman i integrationsfrågor –Mauricio Rojas – i politiskt blåsväder. Och enligt Rojas själv, i en artikel skriven på Newsmill, föranledde hans politik att han utsattes för ett slags yrkesförbud att verka politiskt inom integrationsområdet (Newsmill.se, Rojas, 22/08-11). Här kan spåras en medveten diskursiv strategi hos Heinö i formulerandet av medborgarskapskrav som något som skapar ”samhällsgemenskap” och motverkar diskriminering snarare än i termer av hårdare krav. Heinö visar också själv en viss medvetenhet i att undvika en politiskt icke-gångbar kravställande retorik, liknande Folkpartiets tidigare integrationspolitiska linje.  

I sommar är det tio år sedan Folkpartiet första gången lyfte fram integrationsfrågor i en svensk valrörelse. Erfarenheterna av den debatten är inte goda: ett i internationellt perspektiv mycket försiktigt förslag om språktest för medborgarskap möttes av fullständigt grundlösa rasismanklagelser. Samtidigt fastnade folkpartisterna själva i en tröttsam kravretorik och lyckades aldrig förklara vad syftet med förslaget var.

Folkpartiets tidigare förslag representeras alltså som ett i internationellt perspektiv mycket försiktigt förslag som utsätts för grundlösa rasismanklagelser. Genom att Folkpartiets förslag presenteras som ”första gången” ett parti lyfte fram

  44  

integrationsfrågor i en svensk valrörelse, blir dessa en slags integrationspolitikens pionjärer. I Heinös text återanvänds samma förslag men genom att formulera vad som kan betraktas som ökade krav inom ramen för en positiv språklig utformning, undviks det Heinö kallar en tröttsam ”kravretorik”. Avpixlat/Dagerlind: Nyanserat av Heinö om svenskhet och medborgarskap (01/19-12) Kontext Det här inlägget publiceras på Avpixlat två dagar efter Heinös originaltext publicerats på Expressen. Inlägget är signerat av Mats Dagerlind och utgör en slags kommenterande krönika/referat på Heinös debattinlägg. Dagerlinds inlägg hyperlänkar också tillbaka till originaltexten på Expressen.se Rekontextualiseringsstrategier I texten konstrueras bilden av Heinö som en rationell sanningssägare och en som vågar nyansera integrationsdebatten.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö är en av få inom sitt skrå som vågat nyansera debatten en smula när hans kollegor primalterapeutar sig genom att vråla “rasism” och “främlingsfientlighet mot varje antydan till kritik mot den svenska invandrings och integrationspolitiken.  

 Dagerlinds inlägg består av en grundlig genomgång av Heinös debattinlägg. Här går Dagerlind igenom större delen av texten och plockar ut och refererar textstycken som sedan blir föremål för egen analys och ytterligare slutsatser och bedömningar. Texten tycks också till sin utformning efterlikna den något mer officiella och akademiska diskursiva utformning som återfinns i originaltexten. Textens huvudsakliga tes verkar vara att Heinös förslag om språkkrav för medborgarskap är välbehövd men att ytterligare åtgärder behövs för att ”höja” det svenska medborgarskapets status.  

Förvärvade medborgarskap måste också villkoras med god vandel och prövotider och kunna återkallas vid grova brott eller om de erhållits genom bedrägligt förfarande. Även vissa av de rättigheter av medborgerlig art som icke-medborgare i Sverige har idag måste kunna diskuteras och eventuellt begränsas för att skapa en större skillnad mellan att vara medborgare och att inte vara det och därmed skänka medborgarskapet en mer åtråvärd och förhöjd status.

Här läggs alltså ytterligare krav till på listan över vad som krävs för att få bli medborgare. Medborgarskap ska kunna återkallas vid grova brott, och kräver ”god vandel” dvs. någon slags gott uppförande, eventuellt föreslås också att icke-medborgares rättigheter begränsas. Det senare förslaget tar även Heinö upp i sin text som en eventuell lösning, även om han kommer fram till att det inte är gångbart att frånta icke-medborgare fler civila rättigheter än idag. Här blir den intertextuella, och interdiskursiva kedjerelationen mellan de olika texterna märkbar. Heinö refererar i originaltexten till integrationsminister Ullenhags politiska förslag om en mer ceremoniell utformning på medborgarskapet som ett bra förslag men otillräckligt, och

  45  

förordar istället en kombination av ceremoniell medborgarskapsceremoni med språkkrav och kunskapstest. Därefter rekontextualiserar Dagerlind Heinös förslag på Avpixlat men lägger till ytterligare villkor för att få bli medborgare, ”god vandel” osv. I varje intertextuellt steg, från Ullenhags förslag till Dagerlinds, läggs fler krav till på listan. En illustration över hur gränserna inom integrationsdiskursen förflyttats steg för steg. I citatet ovan syns också hur språket anpassats efter den mer officiella och akademiska diskursen som här adapterats. Termer som ”god vandel”, ”prövotider” ”bedrägligt förfarande” tycks härstamma från lexikala register från den juridiska världen. Den öppet nationalistiska och främlingsfientliga retoriken har i inlägget fått ge vika för en mer tillrättalagd och rumsren språklig utformning, liknande Heinös egen text. Vad gäller representationen av medier i texten föreligger en viss ambivalens. Å ena sidan kritiseras ”media” i allmänhet för att devalvera innebörden av att vara svensk:

Att innebörden i ordet svensk och begreppet svensk medborgare devalverats beror förstås i hög grad på att media numera ogenerat påstår sådant som att en “svensk” (som i allt utom på papperet är irakier) har haffats i Pakistan (…)

Och å andra sidan hyllas vissa liberala debattörer som Heinö och även Paulina Neuding som rationella liberaler och sanningssägare:

Andreas Johansson Heinö sällar sig till den liberala falang där man hittar debattörer som Paulina Neuding, Dick Erixon m.fl, personer som på detta område kan betraktas som “SD Light”.

Dessa aktörer blir i textens narrativ de verkliga liberalerna, i likhet med SD och till skillnad från exempelvis integrationsminister Ullenhag och ”media” som i texten benämns ”värdenihilister” och ”multikulturalister”.  

Slutdiskussion och sammanfattning I början av min uppsats ställde jag fem frågor. Nedan försöker jag kort besvara dessa utifrån min analys.

1) Vilken tematik återfinns i elitdiskurserna? 2) Hur representeras ”de andra” dels i liberalkonservativa mediala elitdiskurser

och dels i alternativa rasistiskt färgade nätfora? Tre teman är genomgående: terrorism och brott, förorten som speglingsyta och invandringens kostnader och förtjänster. Inom ramen för tematiken terrorism och brott, förorten som speglingsyta diskuteras invandringen och invandraren kopplat till olika typer av social avvikelse och sociala problem; som brottsling och våldsutövare men ibland också som ett ”offer”. Återkommande offerroller i texter om Sverige utgörs av ”invandrarkvinnan” som får utstå ett patriarkalt förtryck som främst tillskrivs ”invandrarmännen”. I texter om den

  46  

arabiska världen (och våren) är offret ”det förtryckta folket”, den obeslöjade kvinnan eller ”tobakshandlaren runt hörnet”. När det handlar om social avvikelse dyker den muslimska gruppen upp som problemsubjekt, det är den muslimska gruppen som ställer till det för judarna i Malmö och det är den islamistiska fundamentalismen som utgör ett omfattande hot mot demokratin. I artiklar som behandlar en svensk integrationskontext så blir själva ”skulden” eller förklaringarna bakom de olika sociala problemen – arbetslösheten, brottsligheten – som försätter invandraren i offerrollen, oftast förlagd någon annanstans. Sverige karaktäriseras som ett generöst mottagarland. När förorten avhandlas, såsom våldet i Rosengård, förklaras aldrig de olika sociala problemen i termer av strukturell rasism, diskriminering eller utanförskap. Invandraren är också ett administrativt och ekonomiskt objekt som med åtgärder ska passas in i det svenska samhället, och kostnader vägs mot förtjänster. I texter på den tematiken förblir invandrarens identitet oftast oartikulerad. Här kan spåras en antagen, men inte formulerad, normalitet i termer av det ”svenska”. I materialet som rekontextualiseras på Avpixlat är det tydligt att ”de andra” framförallt utgörs av muslimer. Ett utvidgat konspiratoriskt och islamofobiskt narrativ skapas, där Europa invaderas av muslimerna. Beskrivningarna av muslimerna ligger i linje med en kulturell rasism, där muslimer antas utgöra en homogen och essentiellt väsensskild kultur. Muslimerna förknippas explicit med kvinnoförtryck, fundamentalism, vidskepelse och barbari.

3) Vilka strategier används i rekontextualiseringen av det opinionsbildande textmaterialet som hamnat på Avpixlat?

Symboliska elitpersoner vars texter rekontextualiseras framställs som sanningssägande undantag inom det politiskt korrekta ”mediaetablissemanget”. De vågar diskutera hotet från massinvandringen, nyansera debatten och artikulera en tystad opinion. Elitaktörernas position och kredibilitet utnyttjas för att stärka och validera en främlingsfientlig diskurs. Genom hyperlänkar, dirigeras läsaren till originaltexten. Textelement från elitaktörerna som kan bidra till att stärka den åsiktsgemenskap som råder på Avpixlat och den världsbild man vill konfirmera, lyfts fram. Originaltitlarna omformuleras för att bättre passa Avpixlats agenda, och därigenom förskjuts gränserna för vad som diskuteras. I många inlägg skrivs nya ingresser till de rekontextualiserade artiklarna som också förändrar ramarna för tolkningen, och de utvalda citat som plockas från elitaktörerna hamnar i ett nytt ljus. Så förankras bilden av ”hotet” från den islamistiska fundamentalismen och ”massinvandringen”. Andra textelement kommer till bruk för att i svepande ordalag bekräfta integrationspolitikens haveri och muslimerna som ett demografiskt hot.

  47  

I de rekontextualiserade inläggen plockar man upp vad som kan betraktas som en populistisk tendens i originaltexterna, en underliggande kritik mot ”kulturvänstern” och en allmän kritik mot den svenska ”idédebatten”. Intressant är hur texter som skrivs av elitaktörer som rimligen tillhör ”mediaetablissemanget” används för att validera en antietablissemangsposition. Den kritik mot ”det multikulturella projektet” finns även inbäddad i originaltexterna, blir i inläggen på Avpixlat utvidgad, omdefinierad och konspiratoriskt omfattande som en ”statsreligion”.

4) Hur ser relationen ut mellan en rasistiskt färgad nätkultur och den etablerade opinionsbildande liberalkonservativa eliten? 5) Och hur ser de intertextuella och interdiskursiva kopplingarna mellan dessa två fält ut?

Mellan Avpixlat och elitaktörernas texter finns en intertextuell dialog, texterna ”talar med varandra”. De undersökta liberalkonservativa elitskribenterna behöver inte nödvändigtvis explicit uttrycka sig ”rasistiskt” eller överhuvudtaget associera sig själva med Axpixlats agenda. Tvärtom uttrycker dessa ofta att de står för en liberal och generös syn på integration och immigration och framför uttryckligen en oro och kritik mot främlingsfientliga samhällskrafter. Men som t ex Wodak (2011a) och van Dijk (1993) framfört, kan diskursiva praktiker och mediala representationer förorsaka exkluderande dominansförhållanden utan att detta är aktörernas explicit uttryckta intentioner. Wodak (2011a) pekar på att en av huvudorsakerna bakom de senaste årens våg av främlingsfientliga partiframgångar är att den explicit rasistiska retoriken fått ge vika för en mer subtil och diffust uttryckt ”kulturell rasism”. Den mainstreampolitiska och mediala diskursen bär spår av en normaliseringsprocess av exkluderande dominansförhållanden. Även Mulinari och Nergaard (201:67) argumenterar för att flera av de värderingar som lyfts fram av främlingsfientliga partier som SD, redan är introducerade i offentlighetens politiska samtal, både genom politiska utspel och i mediala reproduktioner av ”de andra”. Min egen undersökning pekar på att de studerade liberalkonservativa elitskribenterna med medel som för givet tagna sanningar, betoningar på kulturskillnader och med de tematiseringar som görs, uttrycker exkluderande dominansförhållanden och ett symboliskt utanförskap. De dominansförhållanden som uttrycks ”kodas” inom ramen för en officiös diskurs och blir sedan ”avkodade” på Avpixlat där precis de diskursiva inslag som bäst passar in i den främlingsfientliga agendan läses av och lyfts fram. Avslutande ord Symboliska elitaktörer som verkar inom ramen för en etablerad journalistisk kontext har en stor betydelse för vilka opinioner som blir förhärskande och vilka föreställningar och ramar som skapas i den vidare mediala debatten om integration och

  48  

immigrationsfrågor. Att de samhälleliga elitdiskurserna, både de politiska, akademiska och mediala, har ett stort inflytande och i viss mån bidrar till att producera och reproducera en rasism som sedan får reella konsekvenser på flera olika samhällsnivåer har van Dijk visat i flera studier (1991, 1993). Men van Dijk har också fått kritik för att förhållandet mellan elitdiskurserna och den allmänna opinionen betraktas som alltför monokausalt och bara går från ”elitdiskurser” till den ”allmänna opinionen” (Wodak & Reisigl 2001). Jag ansluter mig till den kritiken. Antietablissemangssajter som Avpixlat bör inte underskattas. De utgör inget marginellt fenomen i sin påverkan på den allmänna opinionen i integrations- och invandringsfrågor och i reproduktionen av rasistiska föreställningar. Webbanalysverktyget Alexa anger Avpixlat som den 65e mest välbesökta sajten i Sverige14. De åsikter som ventileras här ekar i offentligheten. Ekman (2011) menar att den xenofoba bloggosfären är en social mobiliseringsplattform för främlingsfientliga rörelser och partier och kan antas ha varit SD:s opinionssiffror till hjälp. På liknande fora har terrorister som Anders Berhring Breivik och Peter Mangs fått sin verklighetsbild konfirmerad. Jag tror att relationen mellan den opinionsbildande eliten och olika hatsidor också utgör en viktig pusselbit i förståelsen av rasismens frammarsch i Sverige och Europa. Det är på nätbloggar såväl som genom etablerade journalistiska kanaler vi skapar vår verklighetsuppfattning. De intertextuella och interdiskursiva relationerna mellan den opinionsbildande eliten och ”hatsajter” som Avpixlat är fortfarande ett ganska outforskat forskningsområde. Åsa Linderborgs journalistiska granskning av ”hatsajterna” har tydligt lyft fram en starkt polariserad motsättning mellan Avpixlat och den journalistiska sfären. Det visar att mainstreammedierna har förmåga att mobilisera en offensiv mot den hatiska och rasistiska bloggosfären. Frågan är om de har förmågan att vända samma kritiska blick mot en granskning av den näring hatsajterna får genom att mainstreamjournalistiken etablerar vissa problemramar? Min studie visar genom ett aktörsperspektiv på en dimension av den intertextuella dialogen mellan mediala elitdiskurser och antietablissemangsdiskurser som fått för lite uppmärksamhet. Påverkan, tror jag, går i båda riktningar. Ett betydligt mer relationellt perspektiv behövs för att förstå hur rasistiska problembeskrivningar får allt större genomslag i den allmänna opinionen och bidar till ett hårdare samtalsklimat. En huvudslutsats i min undersökning av den intertextuella och interdiskursiva relationen mellan Avpixlat och tre liberalkonservativa elitaktörer är att de typiskt främlingsfientliga åsikter som uttrycks på Avpixlat, i mer eller mindre kodad och förtäckt form, redan finns uttryckta i offentligheten och inte kan betraktas enbart i termer av ”extrema undantag”. I viss mån kan en normaliseringsprocess av en allt mer

                                                                                                               14  Hämtad 16/01-13

  49  

problemorienterad offentlig diskussion om invandring och integrationsfrågor identifieras. En normaliseringsprocess som inte minst reflekteras i att etablerade journalistiska institutioner som Agenda, använder sig av frågeställningar som ”Hur mycket invandring tål egentligen Sverige?

  50  

Litteraturförteckning Tryckta källor Bjurwald, Lisa, (2011), Europas Skam, Rasister På Frammarsch, Natur & Kultur:

Stockholm Brune, Ylve, (2003), ”Den mystiska kulturkrocken” i Tufte, Thomas (red.) Medierne,

minoriteterne og det multikulturelle samfund, Nordicom: Göteborg Brune, Ylve, (1998), ”Tårögda flickor och kusliga män” i

Mörk magi i vita medier, Brune, Ylve, (red.) Carlsson bokförlag: Stockholm Downing, John & Husband, Charles, (2005), Representing ”Race”, Racisms,

Ethnicities, And Media, Sage Publications: London Deuze, Mark, (2006), Participation, Remediation, Bricolage: Considering Principal

Components of a Digital Culture i The Information Society: An International Journal, Routledge: London

Delanty, Gerard & Wodak, Ruth & Jones Paul, (red.) Identity, Belonging and Migration, (2011), Liverpool University Press: Liverpool

Ekman, Mattias, (2011), ”Online Islamophobia: The relation between elite news discourse and increasing xenophobia in Swedish blogs”, paper presented at the IAMCR- Conference, July 13-17, 2011, Istanbul

Ekman, Mattias, (2011), Den globala rättviserörelsen i svenska medier Stockholms Universitet: JMK

Fairclough, Norman, (1995), Media Discourse, London & New York: Arnold Gardell, Mattias, (2010), Islamofobi, Stockholm: Leopard Hultén, Gunilla, (2006), Främmande sidor, Främlingskap och nationell gemenskap i

fyra svenska dagstidningar efter 1945, Stockholms Universitet: JMK Mulinari, Diana & Neergard, Anders, (2010) i Det vita fältet, samtida forskning om

högerextremism, Deland, Mats, & Fredrik, Hertzberg, Thomas, Hvitfeldt (red.) Opsucula Historica Upsaliensis: Stockholm

Per Markku Ristilammi, (1998), Den Svarta Poesin – Förorten som speglingsyta i Brune, Ylve (red.) Mörk magi i vita medier, Carlsson bokförlag: Stockholm

Rydgren, Jens, (2010), Den radikala högerns sociologi, i Det vita fältet, samtida forskning om högerextremism, Deland, Mats, & Fredrik, Hertzberg, Thomas,

Hvitfeldt (red.) Opsucula Historica Upsaliensis: Stockholm Rydgren, Jens, (2005) Från skattemissnöje till etnisk nationalism, Högerpopulism och

parlamentarisk högerextremism i Sverige, Södertörn Högskola: Stockholm van Dijk, Teun A., (1993), Elite Discourse and Racism London: Sage Publications van Dijk, Teun A., (1991), Racism and the press, New York: Routledge van Dijk, Teun, A., (2000), New(s) racism: a discourse analytical aproach, i ed.

Simon Cottle, Ethnic minorities and the media, Buckingham, Philadelphia: Open University Press

Wodak, Ruth & Michael, Meyer (2001) Methods of Critical Discourse Analysis, London: Sage

Wodak, Ruth, (2011a), ”Us and them: Inclusion and exclusion – discrimination via discourse i Delanty, Gerard, Wodak, Ruth, Jones Paul (red.) Identity, Belonging And Migration, Liverpool: Liverpool University Press

Wodak, Ruth, (2011b), The Discourse of Politics in Action, Palgrave Macmillan:Basingstoke

Wodak, Ruth, (2008), The Discursive construction of history, Remembering the Wehrmacht's War of Annihilation, Palgrave Macmillan,

Wodak, Ruth, & Reisigl, Martin, (2001), “ Discourse and Racism” I Schiffrin, Deborah, Tannen, Deborah & Hamilton, Heidi Ehernberger (red.), The

  51  

handbook of discourse analysis, Blackwell: Oxford Artiklar Feinbaum, Mikael i Arena 5/10-12, Vår vardagliga rasism Linderborg, Åsa, i Aftonbladet, 28/11-12, Nu granskar vi skiten Larsson, Petter, i Aftonbladet, 09/12-12, Avpixlat sprider hat och lagbrott Primärmaterial

P-G, SvD, Ledare, 26/09-12 Tintin och det postkoloniala guldet

Avpixlat.info, 26/09-12 Gudmundsson synar Behrang Miri och svensk kulturvänster

http://avpixlat.info/2012/09/26/gudmundson-synar-behrang-miri-och-svensk-

kulturvanster/ Hämtad, 15/11-12

P-G, debatt, debatt.svt.se, 13/09-12, Mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen

demokrati är i arabvärlden

http://debatt.svt.se/2012/09/13/mordet-pa-usas-ambassador-visar-hur-avlagsen-

demokrati-ar-i-arabvarlden /  

Hämtad, 15/11-12

Avpixlat.info, Mats Dagerlind, 16/ 09 -12  

Muslimer saknar förståelse för demokratiska värden

http://avpixlat.info/2012/09/16/muslimer-saknar-forstaelse-for-demokratiska-varden/

Hämtad, 15/11-12

P-N, Debatt, Jerusalem Post, 07/04-12, Malmö: Hatred of Jews in a Swedish

city

Avpixlat.info, 08/04-12 Alltför sanningsenlig bild av Malmö upprör Twittervänstern

http://avpixlat.info/2012/04/08/alltfor-sanningsenlig-bild-av-malmo-uppror-

twittervanstern/

Avpixlat.info, 10/04-12, Vänsterpöbeln fortsätter Twitterattackerna på Neuding

http://avpixlat.info/2012/04/10/vansterpobeln-fortsatter-twitterattackerna-pa-neuding/  

Hämtade 15/11-12

  52  

P-N, SvD, Ledare, 18/05-12 , Svensk idédebatt ingen exportsuccé

Avpixlat.info, 19/05-12, Svensk idédebatt ingen exportsuccé

http://avpixlat.info/2012/05/19/svensk-idedebatt-ingen-exportsucce/

A-J-H, Expressen, Debatt, 17/01-12 Medborgarskap bör spegla svenskheten

Avpixlat.info, 19/01-12, Av Mats Dagerlind, Nyanserat av Johansson Heinö om

svenskhet och medborgarskap

http://avpixlat.info/2012/01/19/nyanserat-av-johansson-heino-om-svenskhet-och-

medborgarskap/

Webbsidor Andén, Axel, Medievärlden, Politiskt inkorrekt läggs ner, http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/10/politiskt-inkorrekt-laggs-ner hämtad, 16/01-13 gudmundson.blogspot http://gudmundson.blogspot.se/, hämtad, 16/01-13 andreasjohanssonheinö.blogspot http://andreasjohanssonheino.blogspot.se/, hämtad, 16/01-13

   

  53  

Bilaga  I  

Kort  bio  om  valda  elitaktörer    Per  Gudmundson  Per  Gudmundson  är  sedan  år  2007  verksam  som  ledarskribent  på  SvD.  Gudmundson  har  tidigare  arbetat  på  bl  a  SVT,  som  redaktör  för  studio  24  och  på  Strix  television  som  redaktör  för  programmet  ”Folkhemmet”  på  tv3.  Därutöver  driver  han  aktivt  också  den  egna  bloggen  ”gudmudsson.bloggspot”  där  han  framförallt  skriver  om  sitt  specialintresse,  Islamism,  Jihad  och  terrorism.      Paulina  Neuding  Paulina  Neuding  är  sedan  år  2009  chefredaktör  för  det  borgerliga  (nyliberala)  magasinet  Neo  som  ges  ut  sex  gånger  per  år.  Neuding  verkar  parallellt  även  som  vikarierande  ledarskribent  på  SvD.  Hon  har  tidigare  jobbat  bl  a  som  ledarskribent  på  de  liberala  tidningarna  Upsala  Nya  Tidning  och  Eskilstuna-­‐Kuriren.  Paulina  Neuding  är  utbildad  jurist.   Andreas Johansson Heinö Heinö är doktor i statsvetenskap anställd vid Göteborgs universitet och disputerade år 2009 med avhandlingen Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Han är enligt egen utsago ”expert”  på  nationalism,  integrationsfrågor  och  länderna  i  Central-­‐  och  Östeuropa.  Heinö  blev  hösten  2012  aktuell  med  boken  Gillar  vi  olika?  på  Timbro  förlag.  I  likhet  med  Per  Gudmundson  driver  Heinö  även  egna  bloggen  andreasjohanssonheinö.bloggspot där han ägnar sig åt framförallt integration  och  invandringsrelaterade  frågor  (Timbro.se, GUPEA.se, andreasjohanssonheinö.bloggspot 15/12-12).  

  54  

Bilaga II

Materialförteckning Huvudaktörer: PG = Per Gudmundson, PN= Paulina Neuding, A-J-H= Andreas

Johansson Heinö

Huvudmedier: SvD, SVT/debatt.se, Jerusalem Post, Expressen, Avpixlat.info

Sekundärmedier: DN, Axess

Tabell  1  Primärmaterial.  Antal  texter  av  elitskribenter  samt  uppföljning  på  Avpixlat  

Författare Ledare Debatt Avpixlat Tot texter Gudmundson 1 1 2 4 Neuding 1 1 3 5 Heinö - 1 1 2 Totalt 2 3 6 11

Primärmaterialets fem texter, två av Neuding, två av Gudmundson och en av Heinö, blir föremål för en särskild närläsning. Jag följer hur dessa två ledar- och tre debattartiklar transformeras och rekontextualiseras på Avpixlat  

Sekundärmaterial

P-G, SvD, Ledare, 13/06-11 Rosa bänkar i Rinkeby

P-G, SvD, Ledare 10/01-13 Vi kan bara se på och förfasas

P-G, SvD, Ledare, 14/04-11 Multikulti dödförklarad även i Bergslagen?

P-G, SvD, Ledare, 25/06-11 Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier

P-G, SVT/debatt.se, Debatt 02/11 -12, Även svenska jihadisters terrorträning måste

kriminaliseras

http://debatt.svt.se/2012/11/02/aven-svenska-jihadisters-terrortraning-maste-

kriminaliseras/

02/11-12 Avpixlat, Per Gudmundson: Kriminalisera jihadisternas terrorträning och

medlemskap

http://avpixlat.info/2012/11/03/per-gudmundson-kriminalisera-jihadisternas-

terrortraning-och-medlemskap/

  55  

P-N, SvD, Ledare, 24/10-11, Hur klara öppenhet utan låglönejobb

P-N, SvD, Ledare, 12/02-11, Vår generositet präglar Rosengård

A-J-H, DN, Debatt, 29/10/-12, Tvinga inte invandrarna att överge sina värderingar

A-J-H, Axess, Debatt, NR 5 2011, Vi har aldrig haft mångkultur

A-J-H, Expressen, Debatt, 17/01-12, Medborgarskap bör spegla svenskheten