1

Filosofiska institutionen

Vårterminen 2019

C-uppsats i Teoretisk Filosofi

15 högskolepoäng

Ontologi och Sunt Förnuft Ontology and Common Sense

Författare: Max Larsson

Handledare: Matti Eklund

2

Innehåll 1. Introduktion ........................................................................................................................ 3

2. Quantifier Variance ............................................................................................................ 4

3. Ontologiska språk ............................................................................................................... 7

4. Commonsense-ontologi ...................................................................................................... 9

5. Djup och ytlig ontologi .................................................................................................... 10

6. Vad Quantifier Variance inte är ....................................................................................... 15

7. Hirsch och realism ............................................................................................................ 16

8. Problem för Quantifier variance ....................................................................................... 18

9. Slutsats ............................................................................................................................. 23

Litteraturförteckning ................................................................................................................ 25

3

1. Introduktion Den här uppsatsen ska redogöra för den av Eli Hirsch utformade metaontologiska tesen

Quantifier Variance (förkortat QV). Detta görs primärt utifrån Hirschs egna perspektiv från

artikeln ”Quantifier Variance and Realism”. Även andra bidrag som har relevans för ämnet

kommer att tas upp. Metaontologi är studiet utav ontologi, så uppsatsen behandlar därför inte

ontologiska eller metafysiska teorier i första hand utan snarare hur vi kan analysera metafysiska

teorier.

Det grundproblem som behandlas i uppsatsen är huruvida motstridiga uttalanden om vad som

finns, dispyter inom ontologi, egentligen inte alls är motstridiga eller ens ontologiska dispyter.

För att ge en grundkaraktärisering av Quantifier variance: det finns inte ett unikt bästa

ontologiskt språk att beskriva världen med. Således är skenbara ontologiska dispyter egentligen

inte dispyter. Disputandernas åsikter är inte motstridiga. Deras påståenden utgör olika sätt att

beskriva samma värld. Om detta projekt lyckas betyder det att de dispyter och diskussioner

inom ontologi som förs nu och har först genom historien egentligen inte är filosofiska problem,

utan snarare pseudoproblem. Det som verkar ha varit en dispyt om vad som finns är egentligen

en språklig dispyt. Den enligt Hirsch egentliga, språkliga dispyten rör användandet av språkliga

uttryck rörande det som finns, och alltså inte det som faktiskt finns.

En metafor kan göras för att underlätta förståelsen av denna syn på ontologi. Vi kan tänka oss

verkligheten som en ”amorphous lump”, en deg som vi med hjälp av begrepp formar på olika

sätt. Begreppen kan vi se som ”cookie-cutters” 1. Det är således upp till var och en, och dennes

språkliga uttryck, hur degen formas. Men det finns fortfarande en deg att förhålla sig till. Den

form som degen tar är bestående av degen, men formad på olika sätt.

Den här uppsatsen ska i första hand, som sagt, redogöra för Quantifier variance och i andra

hand även ta upp problem som följer utav tesen. Problemen har med realism-påståendet att göra

och huruvida quantifier variance är kompatibelt med realism och det närliggande begreppet

”struktur”. Dvs. blir det problem att anta att det inte finns ett unikt bäst lämpat språk och

samtidigt anta att världen består av objekt? För om världen består av objekt, varför kan vi då

inte representera dessa med ett unikt och bäst lämpat ontologiskt språk? Varför inte säga att det

finns ett sätt att tala om objekten på och att alla andra sätt är inkorrekta? Hirsch anser även att

en viss typ av ontologisk teori är sann, vilken han kallar commonsense-ontologi.

1 Exempel från Dummett (1973)

4

Commonsense-ontologin ger oss ett sätt att tala om objekt – det vardagliga sättet som vi normalt

benämner objekt på. Men givet både quantifier variance och commonsense-ontologin så uppstår

ett problem för Hirsch. Problemet består i att Hirsch antingen är för ett unikt sätt att tala om

världen (vilket är motsägande), eller att han inte är det och då är det frågan om realism och

struktur går ihop med Quantifier variance.

2. Quantifier Variance

Vi har alla en uppfattning om vad för objekt som finns i vår omgivning: bord, stolar, husdjur,

filosofiuppsatser m.m. Utan att nödvändigtvis tänka närmare på det så är vi engagerade i

metafysik när vi uttalar oss om dessa objekts existens. Är t.ex. en vanlig vattenflaska ett objekt

eller finns det i själva verket ingen vattenflaska, utan bara vad vi tänker oss som dess minsta

beståndsdelar? Dessa är frågor som metafysiker kan ställa sig. Frågan kan verka vara av

avgörande karaktär när en metafysik, eller ontologi, ska konstrueras – vattenflaskan måste ju

vara av ett visst slag. Antingen måste satsen "det finns vattenflaskor" eller dess motsats ”det

finns inte vattenflaskor” vara sant, kan man tänka. Det spontana förhållningssättet till

motstridiga metafysiska satser är att anledningen till de olika uttalandena är av teoretisk

karaktär, men enligt quantifier variance så betyder de två satserna olika saker i olika ontologiska

språk och kan därmed ha olika sanningsvärden beroende på vilket språk de uttalas i. En nihilist,

i det här fallet en person som anser att det inte finns några vardagliga makroskopiska objekt,

skulle säga att "det finns inte vattenflaskor" är sant, samt att dess motsats "det finns

vattenflaskor" är falskt. Å andra sidan så skulle en talare av ett naturligt språk som svenska säga

att "det finns vattenflaskor" är sant och att "det finns inte vattenflaskor" är falskt. Eftersom

talarna använder olika språk så motsäger de inte varandra, eftersom satserna betyder olika saker

på de olika språken. Eller mer specifikt: ”det finns…” har olika betydelse i de olika språken.

Låt oss se på en översättning av begreppen ”quantifier” och ”variance”. Ordet ”quantifier”

översätts till ”kvantifikator” 2 och ”variance” till ”variation”. Så en direkt översättning av

”quantifier variance” är ”kvantifikator-variation”. Det som menas med ”kvantifikator-

variation” är: variation i meningen hos kvantifikatorn. Med att variera kvantifikatorns mening

menas att det är möjligt att variera uttalanden som behandlar existens, t.ex. uttryck som “det

existerar…”, och alla andra uttryck som handlar om vad för objekt som finns. Som i exemplet

2 Det är enbart existenskvantifikatorn som hänvisas till när ordet ”kvantifikator” används i denna uppsats.

5

ovan med nihilisten och talaren av ett naturligt språk så uttrycker de båda, på olika sätt, vad de

menar finns. Innebörden av kvantifikatorn har då varierats mellan talarna.

Ett annat exempel, utifrån quantifier variance: Person A som håller i en bok säger “det finns

endast ett objekt i min hand”. Person B säger “nej det finns endast 257 objekt i din hand”. A

talar om boken i handen, medan B talar om antalet sidor i boken. Denna dispyt verkar vara av

metafysisk karaktär, men av dispytens vardagliga och icke-signifikanta karaktär så är en rimlig

lösning att de båda kommer överens om att meningen hos kvantifikatorn går att variera och att

båda uttalanden är korrekta. Det finns med andra ord inte ett unikt bästa sätt att använda “det

finns…” på, pga. att “quantifier variance implies that the expression ‘there exists something’

can be interpreted in a way that makes the sentence true or in a way that makes the sentence

false.” 3 Det är alltså språket som särskiljer metafysikerna åt, snarare än särskiljande

uppfattningar om vad som är metafysiskt korrekt. Vad som kan tyckas vara metafysiskt

signifikant med detta är att utifrån A så finns det ett objekt, och utifrån B så finns det 257 objekt,

i samma hand, vid samma tidpunkt. Men A och B använder ”det existerar…” med olika

betydelse och har egentligen ingen metafysisk dispyt. Det finns givetvis flera andra variationer

av kvantifikatorn som är möjliga. Ett annat exempel, från Hirsch: ”Det finns ett objekt som är

Clintons näsa och Eiffeltornet”, är ett exempel där kvantifikatorn används radikalt annorlunda

mot hur man i ett naturligt språk som svenska använder den (en svensktalande skulle säga att

satsen är uppenbart felaktig). Men så fort som en metafysiker, som motsätter sig den satsen,

förstår vad talaren menar, är denna konflikt av precis samma karaktär som exemplet med boken.

Det finns med andra ord inget filosofiskt värde kvar.

Låt oss se på en definition av dessa tankegångar hos Hilary Putnam, som var föregångare till

Hirsch. Putnam gör tre viktiga poänger som det är värt att se närmare på.

3. “[A]ll situations have many different correct descriptions, and ... even

descriptions that, taken holistically, convey the same information may differ

in what they take to be 'objects'” 4. Som i exemplet ovan med boken som är

antingen ett eller 257 objekt, så menar Putnam att samma information (om

3 Hirsch, 2002 s. 2

4 Hirsch 2002 s. 1

6

boken i det här fallet) kan innehålla olika kvantifikatorer och anta olika

objekt.

4. “[T]here are many usable extensions of the notion of an object”.5 Putnam

använder här ordet användbar tillsammans med objekt. En viktig poäng

görs, nämligen den att begreppet ”objekt” är vidare än vad man först kan tro,

och att ”utvidgningen” av ”objekt” innefattar många användbara begrepp.

Dvs. att objektsbegreppet innefattar flera olika tillämpningsområden. Det

sätt som vi förstår och använder ”objekt” på är sådant att det inkluderar en

mängd olika sätt att förstå ett specifikt objekt på: boken kan vara ett objekt

eller något vi kallar en sammansättning av de minsta beståndsdelarna; boken

kan vara en rums-/tidsspecifik del av materia etc.

5. “[T]he logical primitives themselves, and in particular the notions of object

and existence, have a multitude of different uses rather than one absolute

'meaning'.”6 Denna poäng relaterar till den föregående. Om vi går med på

att det inte föreligger en metafysisk dispyt mellan satserna ”det finns endast

ett objekt i min hand” och ”det finns endast 257 objekt i min hand” (antingen

en bok eller antalet sidor i den), så har begreppen objekt och existens inte en

absolut mening. Existens- och objektsbegreppen inbegriper m.a.o. ett flertal

olika sätt att använda dem på.

Nu följer Hirschs formulering och kommentar på Putnams föregående formulering, uppdelat i

två punkter för analysens skull:

1. “In these passages Putnam seems to be saying that the quantificational

apparatus in our language and thought – such expressions as "thing",

"object", "something", "(there) exists" – has a certain variability or

plasticity.” 7 Hirsch tolkar Putnam på ett språkligt och psykologiskt plan

– i vårt språk och i våra tankar har uttryck som objekt en viss plasticitet

och variation. Det är denna del av vårt tänkande som metafysiker

använder i dispyter. För att göra en liknelse till Hirschs quantificational

5 Ibid.

6 Putnam, 1987 s. 71.

7 Hirsch 2002 s. 51

7

apparatus så har vi inte en ”ontological/metaphysical apparatus” som gör

det möjligt att hitta den rätta, ”djupa”, metafysiska teorin.

2. There is no necessity to use these expressions ["thing", "object",

"something", "(there) exists"] in one way rather than various other ways,

for the world can be correctly described using a variety of concepts of

"the existence of something".8 Hirsch nämner "dessa uttryck", vilka är de

som nämndes tidigare: ting, objekt, någonting, det existerar – olika

existensuttryck. Världen kan beskrivas korrekt med en variation i dessa

begrepp. Variation i begrepp som ”bok”, ”hammare” osv., är möjlig att

göra eftersom det finns flera korrekta sätt att uttala sig om dem på, ”det

finns två (/ett) objekt”/”hammaren är ett verktyg(/vapen)”, eller dylikt.

Detta medför att begreppet objekt är vagt, med Hirschs ord ”we are open

to the vagueness of ’existence’”9. Sättet vi ”pekar ut” objekt på är inte

bundet till en viss typ av objekt eller en viss mängd av objekt, det är vi

som ”utpekare” som sätter agendan för vad som utgör objekt. Men vi gör

det utifrån en ”quantificational apparatus” (från 1).

3. Ontologiska språk Ta två representanter av två metafysiska teorier, kalla dem X och Y. X och Y använder olika

begrepp när de talar om vad som finns och är engagerade i en dispyt – de använder

objektsbegreppet på olika sätt (det spelar ingen roll exakt vad dispyten består i just nu). I detta

fall kan vi, enligt Hirsch, ‘[f]or obvious reasons (that nothing profound ought to be read into)

[…] call these languages different “ontological languages”’ 10

I ett naturligt språk som svenska så har användandet av existens- och objektsbegreppen

uppkommit genom att människor vill göra sig förstådda gentemot varandra. Ett ontologiskt

språk kommer utav att människor försöker göra reda för verkligheten – hur världen är

egentligen, oberoende av hur den framträder. Naturliga språk är givetvis även de ontologiska,

eftersom vi kan prata om existens med dem. Med ”naturliga språk” menas spontant uppkomna

språk som svenska, franska, kantonesiska osv. (Hirsch använder begreppet ”primary

8 Ibid.

9 Hirsch 2002 s. 67

10 Hirsch 2010 s. xii

8

language”11). Med ontologiska språk menas det språk som vi använder när vi talar om vad som

finns. Med ”metafysiker” menas här en person som ägnar sig åt att använda satser som t.ex.

”det finns…”. Sålunda ägnar sig alla som uttalar satser om vad som finns i någon mån åt

metafysik. Vi använder sålunda även någon typ av ontologiskt språk, men som inte

nödvändigtvis behöver vara baserat på alldagliga objekt i vår omgivning som vi har någon form

utav praktisk relation till (vi använder ”bord”, ”stolar” och ”hammare” med ett visst syfte och

vi har användning för de begreppen). Två typer av ontologiska språk har nu definierats. Den

ena typen är naturliga språk och den andra typen är artificiella språk (denna karaktärisering är

enbart till för en distinktion, ingen vikt läggs vid valet av ordet ”artificiella”. När ”ontologiska

språk” fortsättningsvis används är det den senare typen som avses).

Användandet av ontologiska språk blir tydligast i en dispyt, “when two philosophers X and Y

are engaged in an ontological dispute it will often (perhaps not always) happen that we can

conceive of two possible languages” 12 . Två metafysiker i dispyt med varandra vill inte

nödvändigtvis gå med på att de talar olika språk. De ser sin diskussion snarare som att de

utforskar den metafysiska verkligheten. Det ontologiska språk, och den metafysiska teori, som

tillämpas är menat, av metafysikern, att utkristallisera verkligheten på ett korrekt sätt. Och

användningen av ”ontologiska språk” är menat, av Hirsch, att visa att i en dispyt om vad som

finns så är deltagarna i dispyten engagerade i olika bruk av språkliga uttryck – de använder

meningen i de språkliga uttrycken på olika sätt.

De ontologiska språken karaktäriseras av att de använder kvantifikatorn på ett annat sätt än i ett

naturligt språk som svenska. Detta leder till ett tekniskt språkbruk som är svårt att förstå för en

icke insatt. Meningen med det tekniska språket är att göra filosofiska eller metafysiska

upptäckter, vilket misslyckas enligt Hirsch:

Of course they [universalists13] are entitled to introduce a technical language if they wish, but

then they have to say that, and not pretend that they are expressing in plain English a substantive

and controversial philosophical discovery.14

11 Hirsch 2010 s. xv

12 Hirsch 2010 s. xii

13 Det är inte enbart universalister som gör detta. Det är bara ett exempel Hirsch använder här.

14 Hirsch, Against Revisionary Ontology, s. 106

9

Här släpper Hirsch ut all luft ur metafysikerns tekniska språkbruk. En sats som ”det finns ett

objekt som är Clintons näsa och Eiffeltornet” låter kontroversiell på svenska och kan ses som

en filosofisk upptäckt. Men satsen förefaller bara vara en kontroversiell filosofisk upptäckt,

egentligen har ingen kontroversiell upptäckt gjorts, eftersom ett annat, tekniskt, språkbruk har

tillämpats (med en annan mening av kvantifikatorn).

Satsen är alltså egentligen okontroversiell och substanslös i det ontologiska språk den uttalas i,

man måste bara inse att det handlar om ett tekniskt språk som använder kvantifikatorn på ett

annorlunda sätt. Men att använda kvantifikatorn annorlunda gör inte att en ny filosofisk

upptäckt har gjorts. Det spelar ingen roll vilket språk som används, det som spelar roll är vad

satsen refererar till. På samma sätt: en fras uttalad på ett språk man inte förstår kan låta vackert,

men när man förstår att frasen behandlade något vardagligt blir även frasen vardaglig och tråkig.

Om satsen ”det finns ett objekt som är Clintons näsa och Eiffeltornet” refererar till dels Clintons

näsa tagen för sig själv, och Eiffeltornet taget för sig självt och sedan ”för dem samman” och

säger att ett objekt, av den sammanlagda summan av Clintons näsa och Eiffeltornet finns, så

må satsen fortfarande låta egendomlig men vi kan då förstå att personen som uttalar satsen anser

att en viss princip råder där summan av vilka objekt som helst kan utgöra ett nytt objekt, till

exempel.

4. Commonsense-ontologi Hirsch har inte enbart utformat en metaontologisk tes. Han har även utformat en ontologisk tes.

Den ontologiska tesen är commonsense-ontologi, vilken är baserad på att lösa verbala (tillsynes

ontologiska) dispyter genom ”appealing to common sense or ordinary language”.15

Med bakgrund av den definition vi har gett av ontologiska språk så kan vi se vad commonsense-

ontologi ämnar uträtta. Detta är Hirschs definition av commonsense-ontologi:

Common sense ontology. This denies all of the above doctrines [Nihilism, Quasi-

Nihilism, Mereological essentialism, The doctrine of mereological sums, The

doctrine of temporal parts, Four-dimensionalism]. The composite objects we

ordinarily talk about really exist; they typically persist through changes in their

parts; they typically do not have sums; and they typically do not have temporal

parts.

15 Hirsch 2005, s. 69

10

According to my first claim the dispute between these various positions is purely

verbal, and this implies, according to my second claim, that the position of

common sense ontology must be correct.16

Här syns det att det handlar om en ontologi. Det första stycket handlar om att commonsense-

ontologin avvisar vissa ontologiska doktriner, bl.a. nihilism, mereologi och fyrdimensionalism,

samt varianter utav dessa. Det viktiga här är inte vad dessa doktriner innehåller utan det faktum

att commonsense-ontologin avvisar dem alla. Vi får också veta i första stycket att vardagliga

objekt, som Hirsch definierar (efter Austin) som ”moderate-sized dry goods”17 , verkligen

existerar. Dessa vardagliga objekt är sådana som vi alldagligt uppfattar dem, de fortlever även

om de förändras i viss mån, och har inga temporala delar.

I det andra stycket får vi veta att Hirschs position är att ontologiska dispyter är verbala, och

således möjliga att lösa verbalt, vilket är vad han menar med ”second claim”. Den verbala

lösningen Hirsch har i åtanke är användandet av commonsense eller vardagligt språkbruk: ”the

proper way to resolve these questions is by appealing to common sense or ordinary language”18.

5. Djup och ytlig ontologi Begreppen djup ontologi och ytlig ontologi är viktiga när det gäller quantifier variance. Hirsch

ser sig själv som förfäktare av QV och ytlig ontologi. Ha följande exempel i åtanke:

Anna säger ”det finns ett objekt i fruktskålen som är en klase vindruvor, det finns inga enskilda

druvor” när hon refererar till klasen vindruvor i fruktskålen. Björn håller inte med Anna och

säger ”det finns tio objekt i fruktskålen som är vindruvor, det finns ingen klase vindruvor” när

han refererar till vindruvorna i skålen. Låt oss kalla agenternas olika sätt att använda meningen

hos ”objekt” på för A-språket och B-språket:

A-språket: ”Det finns inga objekt som är enskilda druvor, det finns enbart klasar”

B-språket: ”Det finns inga objekt som är klasar, det finns enbart enskilda druvor”

Anna och Björn använder kvantifikatorn på olika sätt här, den ena räknar enbart klasen

vindruvor som ett objekt och den andre räknar enbart de enskilda vindruvorna som objekt. De

16 Hirsch 2005, s. 69

17 Hirsch 2002, s. 64

18 Hirsch 2005 s. 67

11

båda har använt ”objekt” på olika sätt för att ”dela upp” världen, och QV gör gällande att

användandet och variationen av ”objekt” på detta sätt är möjligt, ingen utav dem har fel gällande

sina utsagor om existens. Den här typen av flera användningsområden, eller vagheten hos ordet

”objekt”, understryker Putnam i sista meningen av citatet ovan: “object and existence, have a

multitude of different uses rather than one absolute 'meaning'.”

Innan vi ser närmare på ”djup” och ”ytlig” ontologi så kan det vara hjälpsamt att ha begreppet

”ontological commitment” i åtanke. ”Ontological commitment” är W.V.O. Quines begrepp,

som namnet antyder är det frågan om vilka åtaganden en teori har till vad för objekt som finns.

Olika ontologiska teorier har olika åtaganden till vad som finns. ”Theories have truth

conditions. These truth conditions tell us how the world must be in order for the theory to be

true; they make demands on the world.”19 Världen måste stämma överens med den ontologiska

teorin för att teorin ska vara sann och de entiteter som teorin postulerar är de entiteter som teorin

har ett ontologiskt åtagande till.

Att en teori är ontologically committed till vissa entiteter betyder att den teorin är förpliktigad

till att dessa entiteter finns. En som förespråkar ytlig ontologi kan säga ”det finns vindruvor”,

men med annorlunda innebörd än hos en förespråkare av djup ontologi. Skillnaden mellan djup

och ytlig ontologi kan vi tydligare se i andra typer av satser. Hirsch har ett exempel som är svårt

att avgöra för förespråkaren av djup ontologi, men inte ytlig ontologi: ”Look at your hand while

you are clenching it, and ask yourself whether some object called a fist has come into

existence.”20 Exemplet är inte nödvändigtvis en oberoende beskrivning av skillnaden mellan

djup och ytlig ontologi, utan snarare aningen löjeväckande men som ändå visar på en skillnad.

Tolkat utifrån ytlig ontologi så ”kan det inte finnas något djupt eller teoretiskt här”21, det är

snarare en fråga om språkanvändning. Den djupa ontologen har ett annat angreppssätt till

påståendet, denne frågar sig ”vad får det för implikationer för min teori att acceptera eller inte

acceptera knutna nävar i min teori?”

Den huvudsakliga skillnaden mellan den ytliga och den djupa ontologen är att för den ytliga

ontologen så är frågan om vad som verkligen finns en nonsens-fråga, vilket det inte är för den

djupa ontologen. Ytlig ontologi innebär att vardagliga objekt existerar så som de uppträder,

19 Bricker, 2016

20 Ibid.

21 Ibid.

12

utan förpliktelse till ontological commitment. Djup ontologi innebär att det behövs någon form

av undersökning för att få fram vilka objekt som verkligen finns. Den djupa ontologen kan

uttrycka satser som: “All things considered, I am tentatively inclined to be ontologically

committed to apple trees but not to apples”22, vilket är absurt för den ytlige ontologen som inte

har samma förhållningssätt till ”ontological commitment”.

Nu har vi en distinktion mellan ytliga och djupa ontologiska åtaganden. Den ytlige ontologen

kan säga att de entiteter vi vanligtvis säger finns, finns. Den djupa ontologen anser att det inte

räcker, det krävs en undersökning för att komma fram till vad som faktiskt finns. Vi tänker ett

exempel där B-språket står för djup ontologi, en utomstående person undrar varför inte klasar

också kan räknas som entiteter. Svaret blir i stil med: ”Även om klasar kan sägas existera så är

klasar ’uppbyggda’ utav enskilda vindruvor, vindruvor är mer fundamentala än klasar så vad

som verkligen finns är enskilda vindruvor, inte klasar.” På samma sätt som ett bord är uppbyggt

av mindre beståndsdelar och i någon mening egentligen är sammansättningen av dessa mindre

objekt så argumenterar Björn för vindruvors egentliga existens som enskilda entiteter som i sin

tur är beståndsdelarna till klasar.

Den djupa ontologen är inte lika intresserad av commonsense, enligt Hirsch: “Sometimes [the

deep ontologist] claim to be trying to balance the demands of commonsense against the

demands of philosophical theory. The trouble is that theory seems always to win”23. Teori

kommer alltså före commonsense för den djupa ontologen.

För att tydligare se hur ytlig och djup ontologi uttrycks så kan vi se närmare på ett exempel av

Hirsch24, som visar hur ontologiska dispyter är verbala och hur, om denna insikt infinner sig,

oenigheten på ett sätt kan lösas mellan två olika positioner. Det är ett exempel med två fiktiva

filosofer, Xstein och Ystein. Dessa fiktiva filosofer är oense i en ontologisk fråga (enligt de

själva). Det som gäller för de båda agenterna är att de kan sägas tala två olika ontologiska språk,

Xstein talar Xglish och Ystein talar Yglish. Precis som A- och B-språket ovan så reflekterar de

ontologiska språken olika användningar av kvantifikatorn. Vad består då oenigheten i? Det

finns två tänkbara oenigheter.

22 Hirsch 2002 s. 67. Ursprungligen uttryckt av Peter van Inwagen i Material beings (1990)

23 Exemplet är från Hirsch (2002), s. 67

24 Hirsch 2002 ss. 68–69

13

Den första är ontologisk och ”djup”, båda filosoferna är engagerade i en dispyt om hur världen

egentligen är. De har båda, från deras perspektiv, rimliga och djupa teorier om hur världen

egentligen är beskaffad och det gäller för dem båda att hitta den bakomliggande sanningen om

världen och tingens sanna natur, och den korrekta användningen av kvantifikatorn.

Den andra tänkbara oenigheten är att dispyten endast är verbal och ”ytlig”. Att det skulle finnas

någon djupt liggande oenighet i världens beskaffenhet stämmer inte. Istället så använder de

båda filosoferna sitt egna ontologiska språk och försöker övertyga den andre om att just deras

språk är det korrekta. Det är därför inte rimligt att tänka sig att de kan nöja sig med att de har

sina egna språk och andra filosofer har sitt språk. Vi kan karaktärisera de båda typerna av

ontologi på följande vis:

Djup/deep ontologi – Karaktäriseras av att det finns en ”underliggande” sanning om objekt. För

att förstå världen behöver vi teorier som förklarar objektens natur. De vardagliga,

makroskopiska, objekten omkring oss är inte det enda som utgör världen. I det kommande

exemplet står Ystein för djup ontologi.

Ytlig/shallow ontologi – Karaktäriseras av att det inte finns en ”underliggande” sanning om

objekt. Vi behöver inga teorier om objekten för att förstå dem. De vardagliga, makroskopiska,

objekten omkring oss utgör världen. I det kommande exemplet står Xstein för ytlig ontologi.

När de båda filosoferna uttrycker sig i sina ontologiska språk så påstår de att de talar svenska.

Det ontologiska språket är inte ett annat naturligt språk, det är ett språk som använder

existensbegrepp på ett annorlunda sätt än i ett naturligt språk, som i exemplet med A- och B-

språket. Så när de båda filosoferna försöker att övertyga den andre om att deras sätt att tala om

existens på är det lämpligaste och korrekta sättet, vill de, enligt Hirsch, övertyga den andre om

att deras sätt att använda existensbegrepp på, i svenska, är det korrekta sättet. Vem som helst

kan tala på ett absurt (och vad vi skulle säga felaktigt) sätt om det som finns, på ett helt koherent

och logiskt sätt. Det som de två filosoferna vill övertyga den andra om är att deras sätt att tala

på faktiskt är sant.

Både Xstein och Ystein talar sanningar i sitt ontologiska språk. Xsteins ontologiska språk är

Xglish och Ysteins är Yglish. Men de sanna satserna i Xsteins och Ysteins ontologiska språk

är tillsynes icke-kompatibla med varandra – eftersom satserna ser ut att vara motsägelser. De

förstår varandra i svenska men när de börjar prata om ontologiska teorier så märker de att de

använder olika begrepp när de pratar om existens. De båda påstår att de diskuterar på svenska

14

och båda vill övertyga varandra om att deras teori är det korrekta sättet att prata om existens på,

på svenska.

Tänk nu att vanliga svenska språkbrukare lyssnar på Xsteins och Ysteins samtal om vilket sätt

att använda existensbegrepp på är korrekt. De vanliga språkbrukarna är svensktalande men inte

filosofer. Vad tycker dessa om det som diskuteras? Låt oss säga att de förstår Xsteins uttalanden

om existens, det låter som svenska, men Ysteins uttalanden låter besynnerliga. De

svensktalande bedömer att Xstein talar svenska.

Båda filosoferna påstår sig tala svenska, vilket är det språk som Xstein hela tiden talade. Med

Hirschs ord så: “This would seem to be overwhelming evidence that the language they speak is

Xglish, not Yglish”25. Yglish är alltså inte svenska, Ystein har anammat ett språkbruk som han

tror genererar sanna satser i svenska, men som inte gör det.

Det problem som uppstod mellan Xstein och Ystein är alltså verbalt. Den oberoende

svensktalande personen kom in och var som ett ’lackmustest’ för språkbruket, och den språkliga

förbristningen som skedde mellan Xstein och Ystein blir tydligare. Men vad är problemet med

Ystein i detta sammanhang? Ystein är lika kapabel som Xstein att tala svenska. Hirsch har ett

svar på detta:

“Of the lamentable Ystein we must say, following Wittgenstein, that his theorizing has led him

to "have a new conception and interpret it as seeing a new object [or seeing the absence of an

old object].""26 Det som har hänt här är alltså att Ysteins språkanvändning har fört honom

bakom ljuset – och han lever i en språklig villfarelse. Villfarelsen består i att Ystein har en

uppfattning om objekt som är inkorrekt. Hans språkbruk har lett honom till ett felaktigt

ontologiskt förhållningssätt.

Den som känner att det ändå finns någonting ”djupare” inom ontologi kanske ställer frågan:

”’What about the theoretical arguments these philosophers give for their positions? Why haven't

those arguments been taken into account?’”27 Fortsättningsvis: Det kan finns bra argument för

att satserna som yttras i t.ex. Xglish är korrekt; vi kan inte döma ontologiska teorier enbart

genom språkanvändning? Svaret på denna fråga blir: Om vi går med på att ett språk som Xglish

25 Hirsh 2002, s 68

26 Hirsch 2002, s. 69

27 Ibid.

15

(där commonsense-satser kommer ut som sanna) är svenska så behöver vi inte gå ”djupare” än

så. Det kan inte finnas ett ”deeplish” som är identiskt med svenska om Xglish är det. De

språkliga satserna i deeplish kan inte tas för att vara svenska eftersom det är ett annat språk. Så

om båda filosoferna vill uttrycka substantiella metafysiska åsikter på svenska, så är det enbart

Xstein som lyckas med det.

Låt oss nu ta ett exempel som är relevant för faktiska metafysiska diskussioner, ett exempel

som Hirsch och Putnam använder sig av. I detta exempel är dispyten mellan en mereologist och

en anti-mereologist. I mereologistens språk är satsen ”det existerar något som utgör Clintons

näsa och Eiffeltornet”28 sann. Kalla detta språk för M-språket. I anti-mereologistens språk är

samma sats falsk, kalla detta A-språket. Säg att dessa möts och har en livlig dispyt om vad som

är sant. En variantist29 skulle säga om denna dispyt att det som har hänt mellan talaren av A-

språket och talaren av M-språket är att de har använt meningen hos kvantifikatorn på olika sätt.

Med andra ord så har de använt ”det existerar…” med olika mening. Enligt A så är en version

av ”det existerar…” sant, kalla detta ” det 𝑒𝑥𝑖𝑠𝑡𝑒𝑟𝑎𝑟𝑎 …”. Och enligt B så gäller

”det 𝑒𝑥𝑖𝑠𝑡𝑒𝑟𝑎𝑟𝑏…”. Med denna skillnad i meningen hos kvantifikatorn så är det rimligt att

satsen kommer ut som sann i ena språket och falsk i det andra, eftersom sanningsvärdet är

beroende av vilken mening ”det existerar…” har. Vad som först såg ut att vara en dispyt om

huruvida en sats var sann eller falsk, visar sig istället vara en dispyt om två olika meningar i det

språkliga uttrycket ”det existerar”. Det är alltså inte en ontologisk dispyt om verkligheten

egentligen kan sägas innehålla ett objekt som är Clintons näsa och Eiffeltornet eller inte, utan

en språklig dispyt.

6. Vad Quantifier Variance inte är Ett missförstånd av QV är att det är en doktrin som ger oss skäl att tro att sättet vi använder

språket på, på något sätt bestämmer hur världen är. Missförståndet grundar sig i uppfattningen

att QV, eftersom den tillåter variation i vad vi benämner som objekt, även gör gällande att olika

benämningar av objekt har någonting med objektens faktiska existens att göra. Uppfattningen

att språkanvändning är knutet till vilka objekt som finns kallar Hirsch för ”lingvistisk/språklig

idealism”. Som tidigare nämnts så menas med quantifier variance istället att “there is no

28 Exempel från Hirsch 2002 s. 51

29 En person som anser att Quantifier Variance-doktrinen är sann

16

uniquely best ontological language with which to describe the world” 30 . Det finns ingen

universell definition av ordet “objekt” eller ”det existerar” som tvingar oss att använda det på

ett specifikt sätt snarare än ett annat. Uttrycken fungerar mer som ett redskap som har ett brett

användningsområde och som benämner snarare än skapar. Ett exempel på hur ”dispyten” om

objekt i fruktskålen kan misstolkas som lingvistisk idealism:

Anna säger ”det finns ett objekt i fruktskålen som är en klase” och Björn säger ”det finns tio

objekt i fruktskålen som är vindruvor”, de båda refererar till vindruvorna som ligger i

fruktskålen. I fruktskålen finns en klase med tio stycken vindruvor. Den idealistiska

misstolkningen består i att tro att huruvida det finns en klase eller tio vindruvor i fruktskålen

”beror på våra lingvistiska beslut”31. QV implicerar inte att språket har betydelse för vad som

finns. Det är skillnad på att språket bestämmer vad som finns och att betydelsen hos ordet

"objekt" kan varieras på olika sätt.

Hirschs syfte är att uttala sig om vardagliga och makroskopiska objekt, men vill uttryckligen

inte uttala sig om “questions that involve abstract things (such as the familiar question whether

numbers exist in the same sense as physical objects)”32 . Hirsch fokuserar således inte på

abstrakta objekt, utan vill fokusera på ”highly visible physical objects”33.

7. Hirsch och realism ’Realism’ som Hirsch ser det är inte på något sätt ett djupt ontologiskt antagande om hur världen

är, grunden för realism är snarare ett ytligt förhållningssätt till ontologi. Som vi tagit upp

tidigare så finns det en motsats till den realism som Hirsch anser vara korrekt, vilken är

’linguistic idealism’ eller ’lingvistisk idealism’. Än värre är det att QV kan förväxlas med

lingvistisk idealism, vilket gör att Hirsch tar uttryckligt avstånd från den.

Hirsch uttalar sig inte direkt om realism men han uttalar sig direkt om lingvistisk idealism så

att vi inte ska förväxla QV med något den inte är. Hur Hirsch ser på lingvistisk idealism i

förhållande till QV:

30 Hirsch 2010 s. xii

31 Hirsch 2002 s. 52

32 Ibid.

33 Hirsch 2002, s.64

17

Nothing is being said here to imply the idealist view that what exists in the world

depends on our linguistic or conceptual decisions.34

Vad som finns i världen är inte beroende av hur mänskligt språkbruk eller begreppsanvändning

är konstruerat. Språket, oavsett om det är rent praktiskt – hur språket för tillfället ser ut, eller

psykologiskt – hur mänsklig kognition är beskaffad, så är det ett benämnande redskap enligt

Hirsch. Det är absurt att påstå att språket inte är ett benämnande redskap utan istället är ett

kreativt redskap som låter språkanvändaren skapa sin verklighet. Så om språket inte skapar

världen, så borde det rimligtvis vara så att vad vi talar om i världen är det som existerar i världen.

QV är alltså inte lingvistisk idealism, men det kan vara lätt att tro vid en första anblick. En

möjlig felaktig tolkning av QV kan vara: om det är möjligt att variera vad som kan tas för objekt

så är ett objekts existens upp till hur språket används, eller, om det finns olika sätt att benämna

vad som är ett objekt så måste språket vara grund till varför något existerar. Detta är alltså inte

vad QV handlar om eller implicerar.

Låt oss ta det tidigare exemplet med A- och B-språket. Anna säger: ”det finns enbart en klase,

men inga enskilda druvor” och Björn säger: ”det finns enbart enskilda vindruvor men ingen

klase”. De båda förnekar att den andra har rätt, de är i en dispyt. I det här fallet säger lingvistisk

idealism att ”huruvida det finns ett objekt eller tio objekt i fruktskålen beror på våra lingvistiska

beslut”. Anna och Björn har gjort olika lingvistiska beslut. Hur ska vi tolka detta enligt

lingvistisk idealism? Säg att en tredje person som är en lingvistisk idealist, ska bedöma vem

som har rätt av Anna och Björn. Denne skulle kunna säga att båda har rätt, men inte på samma

sätt som en förespråkare av QV. Båda har rätt enligt den lingvistiske idealisten eftersom de båda

skapar sin egen verklighet baserat på vad de säger är sant. I Annas verklighet är det sant att det

finns en klase men inga druvor och i Björns att det finns druvor men ingen klase. Vad som är

sant eller falskt är alltså helt upp till var och en enligt idealisten. Det finns ingen

medvetandeoberoende värld att förhålla sig till.

Låt oss reda ut varför vad som till synes verkar vara ontologiska dispyter egentligen är verbala

enligt Hirsch. Tolkar vi att Anna och Björn är i en ontologisk dispyt så betyder det att svaret på

deras dispyt kommer att ha med världen och dess objekt att göra, men om Hirsch har rätt och

”objekt” går att variera så finns det olika språk där ordet ”objekt” betyder olika saker, och då är

34 Hirsch 2002, s. 53

18

dispyten verbal – det är rimligare att tro att dispyten handlar om hur ”objekt” används. ”Objekt”

kan betyda olika saker och både klase och vindruva låter i detta fall som rimliga objekt. Vi

lägger till en till variation på ”objekt”, för att se att det kan bli invecklat att variera ”objekt”.

Variationen består i att ”objekt” används på följande sätt: ”Det finns enbart 11 objekt i

fruktskålen: klase och vindruvor, plus de objekt som utgör summan av varje par av objekt”. Låt

oss kalla det för C-språket. Talaren av C-språket, Carola, “[…] believe[s] that for every two

particulars there is an object which is their sum.”35 Carola anser m.a.o. att det finns en hel del

objekt i fruktskålen. För en utomstående är detta i tydlig motsättning till dels A och B och även

för en commonsense-uppfattning av ontologi.

Nu har vi tre agenter som använder kvantifikatorn på olika sätt, alla anser att deras användning

är den rätta och avfärdar de andra. Frågan verkar ontologisk eftersom dispyten tycks handla om

vilka objekt som finns, men den behöver inte vara det. Dispyten kan lika gärna handla om, och

uppenbarligen delvis handla om, att alla tre agenter ser på ”objekt” på olika sätt och att det inte

är en fråga om ontologi, vilket är vad anhängaren av QV anser. Är frågan ontologisk vill de tre

agenterna hitta den rätta användningen av ”objekt”, ”[the] quantifier God would use” 36 ;

variantisten anser inte, som bekant, att finnandet av den korrekta användningen av ”objekt” är

det relevanta. Frågan kan också vara ontologisk på det sättet att de har samma objektsbegrepp

men har en dispyt om vad som ingår i objektsbegreppet, vilket inte är fallet här. Är dispyten å

andra sidan verbal är det inte frågan om att hitta den korrekta användningen av ”objekt”. Sett

ur det verbala perspektivet, variantistens perspektiv, blir agenternas tal om ontologi istället

”hyper-teoretiska”37. De ägnar sig då åt överdrivet teoretiserande kring ontologiska frågor,

vilket kan få dem att verka djupare än vad de egentligen är.

8. Problem för Quantifier variance För att förstå det problem som nedan kommer att tas upp emot QV så behöver vi gå in närmare

på begreppen ”realism” och ”struktur”. För att få en bild av vad realism innebär så börjar vi

med en definition av generisk realism.

Generic Realism:

a, b, and c and so on exist, and the fact that they exist and have properties such as F-

35 Putnam 1987, s. 70

36 Hirsch 2002, s. 61

37 Hirsch 2002, s. 61

19

ness, G-ness, and H-ness is (apart from mundane empirical dependencies of the sort

sometimes encountered in everyday life) independent of anyone's beliefs, linguistic

practices, conceptual schemes, and so on.38

Detta är en definition som tar i beaktande egenskaper och självständighet hos objekt. För att

QV ska vara kompatibelt med denna definition måste det vara så att objekt existerar oberoende

av språket, trosföreställningar osv. och att meningen hos kvantifikatorn går att variera.

Generisk realism-definitionen ovan nämner dock inte närmare vad som menas med ’exists’.

Enligt definitionen ovan skulle t.om. en anti-realistisk eller idealistisk ontologi kunna passa in,

eftersom en idealist kan påstå att världen existerar oavsett den egna trosföreställningen eller

språkligt uttryck (Berkeleys idealism inkluderar ett Gudsmedvetande som håller världen igång).

Därav kan ett tillägg behövas som uttrycker detta mer explicit. Ett förslag är att lägga till ’mind-

independent’/medvetandeoberoende till realism-definitionen:

Mind-independent Realism:

a, b, and c and so on exist, and the fact that they exist and have properties such as F-

ness, G-ness, and H-ness is (apart from mundane empirical dependencies of the sort

sometimes encountered in everyday life) independent of anyone's beliefs, linguistic

practices, conceptual schemes, mind and so on.

Nu har vi en definition av en typ av realism som med säkerhet utesluter idealism. Vad som

följer från denna definition är att postulerandet av medvetandeoberoende entiteter innebär att

en teori som påstås vara realistisk har ett ontological commitment till de entiteter som

postuleras, eftersom en sådan teori gör anspråk på hur världen är beskaffad. Det finns ett

sanningsvillkor som måste uppfyllas för att teorin ska kunna vara sann – objektens

medvetandeoberoende beskaffenhet.

J.T.M. Miller kritiserar Hirschs åtagande till realism och anser att han snarare är anti-realist.

Kritiken utgår från begreppet ”struktur” och hur Hirsch inte kan redogöra för det. Exakt hur vi

ska förstå ”struktur” framgår inte, men Miller använder delvis Theodore Siders definition av

begreppet. Sider säger om struktur:

38 Miller A. 2006

20

[…] the fundamental nature of reality. This may be understood as the investigation of the

world’s structure.

[d]iscerning “structure” means discerning patterns. It means figuring out the right categories

for describing the world. It means “carving reality at its joints”39.

Sider tar upp att “struktur” innebär att finna de rätta mönstren och de rätta kategorierna för

objekt – att ordna världen på ett korrekt sätt. Detta kan vi säga är att ”hugga ut verkligheten vid

dess leder”. Vad Sider vill förmedla med denna målande bild är att det gäller, för den realistiska

metafysikern, att finna dessa leder – att finna hur världen egentligen är beskaffad. I Siders

struktur-definition så finns inte begrepp som ”beliefs” och ”linguistic practices”, som för

tankarna till perception och trosföreställning. Sider använder istället en beskrivning där det

fundamentala tillståndet hos verkligheten kan upptäckas.

Det som Hirsch uttalar sig om gällande struktur är två påståenden, även dessa kommer från

Sider:

(a) the world contains a natural quantificational structure.

(b) there is a uniquely best ontological language.40

Det Hirsch säger om struktur här är att han förnekar (b), eftersom definitionen av QV är

motsatsen till (b), men är skeptisk gentemot (a). Hirsch varken förnekar eller håller med a). Det

kan vara så att han tänker att a) är epistemiskt otillgängligt. ”Natural quantificational structure”

kan förstås som att det naturligt finns en given struktur. Förstått som att det finns en naturlig

struktur av vad som utgör objekt så kan ”Natural quantificational structure” låta som en motsats

till det QV står för eftersom det då eventuellt skulle i princip vara möjligt att representera den

givna strukturen på ett unikt sätt, och att det istället finns korrekta och inkorrekta användningar

av kvantifikatorn. Finns det en naturlig struktur, som är möjlig att ha kunskap om, så bör vi

även använda meningen hos kvantifikatorn på ett sätt som representerar denna naturliga

struktur. Men om vi inte har kunskap om denna struktur, och kanske inte kan få kunskap, eller

om det inte finns sådan kunskap, så finns det heller inte en viss mening hos kvantifikatorn vi

39 Sider 2011, s.1

40 Hirsch 2010, s. xiii

21

kan använda. Denna sistnämnda anledning kan vara anledningen till att Hirsch är skeptisk till

(a).

Vi har nu skisserat struktur-begreppet, men det behövs en tydlig definition av vad struktur

innebär. Sider har den mest utpräglade definitionen av ”struktur” och det är denna definition

som Hirsch reagerar mot. Sider anser, som sagt, att det går att undersöka den ”fundamentala

naturen hos verkligheten”41, en undersökning som är detsamma som att finna världens struktur.

Att finna världens struktur kan liknas vid ”carving reality at its joints”42. Så definitionen,

formulerad av Sider, ser som följer:

Struktur

Struktur är hur verklighetens fundamentala natur är beskaffad, oberoende av språkbruk

eller trosföreställningar. Strukturen är epistemiskt tillgänglig och beskrivningar av hur

strukturen är måste vara sådan att de ord som används överensstämmer med hur

verklighetens fundamentala natur är beskaffad; beskrivningar av verkligheten måste

skära ut verkligheten vid dess leder för att de ska vara meningsfulla eller substantiella.

Denna definition av ”struktur” är rimlig att ställa mot QV eftersom vi då får reda på om QV är

kompatibel med en intuitiv (common sense-) upplevelse av hur verkligheten är.

Efter att vi nu har analyserat QV och commonsense-ontologi, är det frågan om QV är

kompatibelt med huruvida struktur existerar eller inte. Men först: Vad är det, mer specifikt, som

Miller riktar sin kritik mot? Millers generella kritik är “whether it is possible to uphold one

form of deflationism towards metaphysics, ontological pluralism (as defined by Eklund 2008),

whilst maintaining metaphysical realism”43 . I begreppen “deflationism”44 och “ontological

pluralism” inkluderar Miller QV, och hans fråga är huruvida detta är kompatibelt med

metafysisk realism. I sin kritik kommer han fram till att det som händer med QV är att den

utsätts för ett dilemma som grundas i huruvida världen har struktur eller inte.

Dilemmats första horn: “On the first horn, if the world does have some structure, even if not

quantificational, then we might ask why it is that we could not, in principle, represent that

41 Sider 2011, s.1

42 Ibid.

43 Miller 2016 s. 1

44 Uppfattningen att “truth is not a ‘robust’ or metaphysically heavyweight property. The general idea is that

there may be nothing to say about truth in general.” (från Blackburn, 2018)

22

structure […] a uniquely privileged representation of that structure”45. Problematiken består i

att om världen har struktur, så borde vi rent principiellt kunna representera den strukturen på

ett unikt och bäst lämpat sätt. Här går Miller till angrepp mot en central del i QV – att det inte

finns ett specifikt bästa språk som världen kan beskrivas på.

Dilemmats andra horn: “On the second horn, if the world does not have structure, then we can

follow Devitt in thinking that the positing of an unstructured “stuff-world”—for the world could

not have objects, as that is normally taken to imply structure —is an “idle addition to

idealism”46. Det andra hornet är riktat mot negerandet av struktur och att det direkt leder till

idealism. Detta vill Hirsch givetvis inte gå med på och det ska nog mycket till för att hans nästa

bidrag till debatten kommer att heta ”Quantifier variance and idealism”.

Detta dilemma har QV problem med. Men finns det en möjlighet att acceptera något utav

hornen utan att tesen faller samman?

Problem med det första hornet: Om världen skulle kunna representeras på ett unikt sätt, så skulle

QV-tesen vara falsk, eftersom meningen hos kvantifikatorn skulle överensstämma med den

struktur som då skulle vara möjlig att representera. ”Det existerar…” skulle då ha en bestämd

innebörd och enbart ett ontologiskt språk skulle vara korrekt. Förstått på det sätt som

karaktäriserats innan, så är struktur problematiskt för Hirsch och QV eftersom det ställer krav

på att kvantifikatorn enbart kan användas på ett enda unikt sätt.

Problem med det andra hornet av dilemmat kan te sig uppenbart. Om världen inte har struktur,

är det frågan hur realism är sant. Det är även frågan vad som gör någon sats sann. Om ”druvor

är gröna” inte refererar till en strukturerad värld, så kan det öppna för språkidealism, eftersom

om världen saknar objektiv struktur så kan man tänka att det som då ter sig vara struktur enbart

är idéer som är beroende av ett medvetande och inte en objektiv värld.

Inget utav hornen på dilemmat är rimligt för en variantist att välja. De pekar på brister i realism-

anspråket kopplat till QV. Hirsch säger själv att han är skeptisk till ”natural quantificational

structure” och Miller påstår att struktur är ett stort problem för Hirsch. Låt oss formulera två

modeller, baserat på Hirschs egna terminologi, som löser problemet med dilemmat, men genom

45 Miller 2016 s. 4

46 Miller 2016 s. 4

23

att antingen acceptera att det finns struktur i den mening som karaktäriserats tidigare eller att

inte acceptera struktur.

Första modellen: Quantifier variance och commonsense-ontologin implicerar djup ontologi.

QV är bevarad och är kompatibel med realism p.g.a. att de objekt som postuleras i

commonsense-ontologin faktiskt existerar; commonsense-ontologin har ett ’ontological

commitment’ till dessa objekt. Commonsense-ontologin har ett ’ontological commitment’

eftersom medvetandeoberoende objekt postuleras (vilket behövs för att commonsense-

ontologin ska vara en realistisk doktrin). Eftersom commonsense-ontologin har detta

commitment så är commonsense-ontologin en djup ontologisk teori och eftersom Hirsch anser

att commonsense-ontologin följer från QV47 så följer även djup ontologi från QV. I denna

modell så är QV kompatibel med realism, men är inte längre deflationistisk och ytlig, utan djup.

Andra modellen: Quantifier variance implicerar ytlig ontologi men är inte kompatibel med

realism. Commonsense-satser är ytliga och är ett av flera sätt att beskriva världen på. Det finns

inte ett användande av kvantifikatorn som är privilegierat och således finns det många korrekta

variationer av kvantifikatorn. Men i och med detta så finns det ingen struktur (enligt den

definition som tagits upp tidigare) som satser refererar till eftersom att de olika användningarna

kan inte alla skära upp verkligheten vid dess leder. Finns det ingen struktur, och inget för

satserna att referera till, uppfylls inte kraven för realism, eftersom för att realism ska vara sann

så måste de ontologiska åtagandena vara oberoende av trosföreställningar, medvetande osv. De

ontologiska åtagandena är inte oberoende av trosföreställningar, medvetande osv. eftersom

användandet av kvantifikatorn inte innebär några åtaganden om hur världen verkligen är, utan

enbart hur den ”ytligt” är. Om vi bara kan beskriva hur världen är från perspektivet ytlig

ontologi så vet vi inte om de objekt vi talar om är medvetandeoberoende eller inte. Det går

givetvis att påstå att objekt är medvetandeoberoende från perspektivet ytlig ontologi, men om

det inte finns struktur så är dessa påståenden om medvetandeoberoende objekt tomma. I denna

modell så är quantifier variance ytlig och deflationistisk men inte kompatibel med realism.

9. Slutsats Jag har i denna uppsats redogjort för och ifrågasatt den metaontologiska tesen Quantifier

variance. Redogörelsen har gjorts genom att analysera huvudtesen, samt att redogöra för teser

som följer från den. En utav dessa teser är commonsense-ontologin, en ontologisk tes som följer

47 Hirsch 2010, s. xii

24

från Quantifier variance. Djup och ytlig ontologi är även dessa koncept som följer från

Quantifier variance, och är ontologiska distinktioner som är viktiga för commonsense-ontologi.

Kritik har framförts gentemot Eli Hirschs uppfattning av Quantifier variance, av J.T.M. Miller

– som anser att Quantifier variance får problem med ett dilemma. Detta dilemma innebär att

Hirsch antingen måste redogöra för varför, om världen har struktur, vi inte kan redogöra för

denna struktur på ett unikt sätt; eller att, om världen inte har struktur, så är realism falskt och

idealism skulle kunna vara sann. Miller anser att Quantifier variance snarare är en anti-realistisk

doktrin än en realistisk.

Efter kritiken från Miller, framfördes en formulering av två modeller där Quantifier variance

antingen är en realistisk doktrin, men inte längre ytlig; eller så är den ytlig men inte kompatibel

med realism. Inget utav alternativen är utan problem kompatibelt med Quantifier variance och

realism så som här formulerat.

25

Litteraturförteckning Blackburn, S. (den 19 December 2018). The Oxford Dictionary of Philosophy. Hämtat från

http://www.oxfordreference.com.ezproxy.its.uu.se/view/10.1093/acref/978019873530

4.001.0001/acref-9780198735304-e-3011

Bricker, P. (den 17 December 2016). Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat från

https://plato.stanford.edu/archives/win2016/entries/ontological-commitment/

Connee, E., & Sider, T. (2005). Riddles of existence. New York: Oxford University Press.

Dummett, M. (1973). Frege: Philosophy of Language. London: Duckworth.

Eklund, M. (2008). The picture of reality as an amorphous lump. (J. Hawthorne, T. Sider, &

D. Zimmerman, Red.) Contemporary Debates in Metaphysics, 10.

Hirsch, E. (2002). Quantifier Variance and Realism. Philosophical Issues, 12, 51-73. Hämtat

från https://www.jstor.org/stable/3050542

Hirsch, E. (2010). Quantifier Variance and Realism : Essays in Metaontology. Oxford

University Press. Hämtat från ProQuest Ebook Central,

https://ebookcentral.proquest.com/lib/uu/detail.action?docID=665436

Hirsch, E. Against Revisionary Ontology. Philosophical Topics, Vol. 30, No. 1, Identity and

Individuation (SPRING 2002), ss. 103-127. Hämtat från

https://www.jstor.org/stable/43154382

Miller, A. (2006). Realism. The Stanford Encyclopedia of Philosophy(Vinter 2006). (E. N.

Zalta, Red.) Metaphysics Research Lab, Stanford University. Hämtat från

https://plato.stanford.edu/archives/win2016/entries/realism/

Miller, J. (2016). Can an ontological pluralist really be a realist? Metaphilosophy, 47,

425.430.

Putnam, H. (1987). Truth and Convention: On Davidson's Refutation of Conceptual

Relativism. Dialectica, 41, ss. 69-77. Hämtat från

https://www.jstor.org/stable/42969085

Sider, T. (2011). Writing the book of the world. Oxford: Oxford University Press. Hämtat från

https://www.oxfordscholarship.com/view/10.1093/acprof:oso/9780199697908.001.00

01/acprof-9780199697908-chapter-1 den 22 5 2019

26